Seglingen genom Indonesien del 2/3

Från Kai Island seglade vi nästan rakt västerut till kryddön Banda. Få människor vet nog att en gång i tiden var Banda det enda stället i världen där Muskot och nejlikor växte. Det ledde sedermera till att Banda blev ockuperat av både Holländare, Belgare och Engelmän, som genom ostindiekompaniet, bedrev en hårdför handel med de mycket eftertraktade och oändligt värdefulla kryddorna (värda mer än guld!).

Öborna på Banda hade länge idkat en lönsam byteshandlat med Kineser och Araber och föredrog att fortsätta sälja sina dyrbarheter till dessa, vilket slutligen ledde till att Banda 1599 togs med våld av Holländarna. Alla män över 15 år dödades och man importerade ny arbetskraft till ön.

 

Fortet på kullen övervakar effektivt inloppen till ön, här kan man inte smyga sig på…

 

Efter Banda seglade vi ca 2 dygn till ögruppen Wakatobi och ön Hoga. Vi kom alldeles för sent på dagen för att våga segla igenom revet så vi drejade bi 15 NM utanför Hoga Island och grillade en god middag.

På natten höll vi vakt enligt vårt vanliga schema och efter midnatt kunde jag höra en eller ett par valar andas alldeles i närheten i mörkret. Jag kunde också känna det på lukten då valarna inte doftar speciellt gott. Jag tror dem la sig att sova i vår närhet då vi befann oss ganska skyddat mellan två öar där fartygstrafik inte är så vanligt.

På Hoga träffade vi sk. Sea gypsies. Det är en mycket gammal befolkningsgrupp, Bajo People, som lever på fiske och som bor i byar som står på enkla styltor ute i vattnet.

De kommer i sina uthuggna kanoter till båten och erbjuder oss fisk men också sina tjänster.

Vi ber dem tvätta skrovet under vattnet och på morgonen kommer en kanot fylld med killar som med hemmagjorda (trä/plastglas) simglasögon dyker utan tuber och skurar hela botten.

 

De jobbar i två timmar och när vi simmar ner och kollar har dem gjort ett jättefint jobb – botten är fri från snäckor och sjögräs – kostnad 200 SEK

En kväll tar vi jollen in till stranden och till en liten restaurant/bar. Vi kan äta en hel måltid för 25 kr.

Plötsligt träffar vi en Holländsk kvinna som kommer gående längs stranden, hon  bor på denna lilla ö sedan 23 år tillbaka.

Hon kom hit, förälskade sig i folket, som lever fattigt men innehållsrika liv och med stark social sammanhållning. Hon stannade kvar och hjälper nu de unga att lära sig engelska samt sprider kunskap om Hoga i Europa, för att få en liten turistström till ön. Hon är en av många fascinerande människor vi mött på vår segling.

Efter några dagar styr vi ut genom revöppningen och sätter nu kurs sydväst mot den större ön Flores som ligger 2 dygn bort. Vi stannar nästan 6 veckor på Flores och ankrar i öde vikar där fiskarbefolkningen kommer ut i skymningen i sina små kanoter. Dem går med lampor på revet som omger oss och plockar krabbor och fisk när det blir lågvatten. Vi kan se deras lampor glimma som små diamanter och deras lågmälda samtal och skratt ekar i den annars så tysta natten. Vi beundrar dem, dem ber oss aldrig om något men kommer nyfiket frampaddlande och samtalet går ofta på stapplig engelska. Vi måste vara som ufon för dem när vi kommer i vår båt. Skillnaden mellan oss är enorm, men vi upplever ingen fiendeskap eller hot. Männsikorna är tvärtom bara vänliga och nyfikna. Vi brukar ge gåvor i form av läsglasögon till de vuxna, vilket varit mycket uppskattat överall, och kritor, pennor, bollar till barnen.

Vi besöker också ön Komodo och Rinca där de stora ödlorna komodo Drakarna bor.

Conny och jag får en speciell upplevelse då vi kommer tidigt och själva utan guide till ön. Vi har ankrat i viken kvällen innan och på inrådan från många andra så går vi iland vid 7.30 tiden. Vi går den lilla stigen som leder från hamnen upp mot Komodo Park. Plötsligt står vi vid ett vägskäl. Ena vägen går upp mot ett stort hus via en liten kulle och den andra går rakt in i Komodo Park, vi tvekar…man får ju inte gå in i parken utan en guide då Komodo drakarna kan vara mycket farliga, så vi antar att Park kontoret med guiderna, är det stora huset på andra sidan kullen.

Vi går uppför kullen och mot den stora trappan som leder upp mot entrén på huset. Ett par trappsteg upp och vi hör något bakom oss. När vi vänder oss om står vi öga mot öga med en stor Drake. Han sträcker sig upp på frambenen medan han drägglande stirrar på oss.

Jag kan lätt säga att detta var den mest skrämmande upplevelsen i hela mitt liv. Vi rör oss sakta uppför trappan och mot entrédörren som är låst. Vi tittar på varandra och sedan på draken som fortsatt betraktar oss stelt. Plötsligt börjar den röra sig till sidan på byggnaden, vi ser vår chans och går sakta men bestämt tillbaka den väg vi kom. Vi vågar knappt andas men draken blir kvar uppe vid huset och vi kan på darrande ben gå in i parken.

Så småningom kommer vi till parkkontoret och berättar om vårt möte. Dem tittar tysta på oss och säger sen, ”vilken tur ni har haft idag. De riktigt stora drakarna ser man sällan och ni är här och kan berätta historien!!! ”

Vi har haft nog med spänning för en stund så här säger vi hej då….

Nästa inlägg besöker vi Lombok, förlorar nästan Ultimo på ett rev, firar midsommar i Oktober och seglar upp till Borneo…