Dag 3 (31/7-15)
Stärkta av att fått radarn att fungera (alla manualer är på franska) så bestämde vi oss för att göra vår första 24-timmars segling. Vi gav oss av från Alicante vid sjutiden på morgonen och seglade hela dagen med en slör i ca 7-10 s/m. Ultimo vaggade tryggt fram genom vågorna och vi gjorde god fart hela dagen. Framåt kvällen öppnade vi en cava tog lite tapas och firade att vi äntligen var på väg mot Malaga.
Pappa & jag
Kvällen kom och det mojnade lite, vi åt pasta och beslöt oss för att jag och pappa skulle gå och vila medan Conny skulle ta första nattpasset. Med mörkret kom en vindvridning och i stället för slör hade vi nu vinden rätt i nosen. Samtidigt ökade vinden och inom en timme var det 17-22 s/m. Sjön drev snabbt upp till rejäla vågberg och vi närmade oss nu trafiksepareringszonen söder om Almeria. Vi kände oss ganska små bland alla stora fartyg som närmade sig från alla håll i mörkret. En del fartyg som vi hamnade på kontrakurs med ropade jag upp och frågade hur dem ville att vi skulle agera och alla svarade lugnt att ”Keep your corse” trots hög sjö snett framifrån betedde sig Ultimo fantastiskt. Stadigt kämpade hon sig genom vågorna. Nu började Conny få problem med sjösjuka och snabbt blev han rejält dålig och fick hängande i en livsele i lä, ge sitt bidrag till Neptunus. Plötsligt ropar Conny från relingen ”Boj snett föröver”!!! Nu ser även jag det svaga ljuset från en liten fiskeboj föröver som häver och försvinner i vågdalarna. Snabbt kopplar jag ur autopiloten och girar undan. Hjärtat bankar – det här har vi läst om, att man varnar för alla fiskenät och små fiskebåtar som ligger nedsläckta i mörkret. Vi är ca 35-40 nm utanför kusten just för att slippa näten på natten, men här är det alltså nät ändå! Nu börjar flera timmar av kryssande mellan trafiksepareringszonen och näten, Ultimo kämpar sig tappert genom sjöarna som med jämna mellanrum sköljer över oss. Vi noterar tacksamt att vattnet är varm säkert upp mot 30 grader.
Innan nattens utmaningar
Plötsligt hör vi kustbevakningen börja varna för ett fartyg som rör sig i vårt närområde, det är ett fraktfartyg som inte svarar på anrop. Vi spanar ut i kolmörkret så dyker fartyget äntligen upp på radarn och passerar några hundra meter bakom oss. Phuuu… Jag är förvånad över att kustbevakningen inte ropat upp oss på vhf då vi befunnit oss olämpligt nära trafiksepareringszonen. Förklaring till detta kommer vi att få om några dagar.
De första solstrålarna som letar sig över horisonten kommer som en befrielse. Både jag och Conny är helt slut, Conny för att han varit otroligt sjuk hela natten och jag av all anspänning och det långa passet. Jag har på natten sökt efter alternativhamn inför morgonen och nu sätter vi kurs mot Puerto Aguadulce. På väg de ca 30 sjömilen har jag svårt att hålla mig vaken och då Conny sakta återhämtar sig när sjön lugnar sig så somnar jag utmattad i sittbrunnen medan solen börjar värma. Vilken natt…