Seglingen genom Indonesien del 2/3

Från Kai Island seglade vi nästan rakt västerut till kryddön Banda. Få människor vet nog att en gång i tiden var Banda det enda stället i världen där Muskot och nejlikor växte. Det ledde sedermera till att Banda blev ockuperat av både Holländare, Belgare och Engelmän, som genom ostindiekompaniet, bedrev en hårdför handel med de mycket eftertraktade och oändligt värdefulla kryddorna (värda mer än guld!).

Muskot. På 1500 talet värdefullare än Guld och fanns bara på den lilla ön Banda i Indonesien.

Öborna på Banda hade länge idkat en lönsam byteshandlat med Kineser och Araber och föredrog att fortsätta sälja sina dyrbarheter till dessa, vilket slutligen ledde till att Banda 1599 togs med våld av Holländarna. Alla män över 15 år dödades och man importerade ny arbetskraft till ön.

Banda is known as the island of Fire & Spices

 

Färjan tar oss över till nästa ö

Trångt men hjärtligt

Nyfiken liten kille

Fortet på kullen övervakar effektivt inloppen till ön, här kan man inte smyga sig på…

 

Efter Banda seglade vi ca 2 dygn till ögruppen Wakatobi och ön Hoga. Vi kom alldeles för sent på dagen för att våga segla igenom revet så vi drejade bi 15 NM utanför Hoga Island och grillade en god middag.

vi är redo att dreja bi 15 NM utanför Hoga

På natten höll vi vakt enligt vårt vanliga schema och efter midnatt kunde jag höra en eller ett par valar andas alldeles i närheten i mörkret. Jag kunde också känna det på lukten då valarna inte doftar speciellt gott. Jag tror dem la sig att sova i vår närhet då vi befann oss ganska skyddat mellan två öar där fartygstrafik inte är så vanligt.

På Hoga träffade vi sk. Sea gypsies. Det är en mycket gammal befolkningsgrupp, Bajo People, som lever på fiske och som bor i byar som står på enkla styltor ute i vattnet.

Photo: Ziggy

De kommer i sina uthuggna kanoter till båten och erbjuder oss fisk men också sina tjänster.

Vi ber dem tvätta skrovet under vattnet och på morgonen kommer en kanot fylld med killar som med hemmagjorda (trä/plastglas) simglasögon dyker utan tuber och skurar hela botten.

Hemmagjorda simglasögon i trä och plastglas från PET flaskor

 

De jobbar i två timmar och när vi simmar ner och kollar har dem gjort ett jättefint jobb – botten är fri från snäckor och sjögräs – kostnad 200 SEK

En kväll tar vi jollen in till stranden och till en liten restaurant/bar. Vi kan äta en hel måltid för 25 kr.

Arkouda, Lady & Ultimo

Plötsligt träffar vi en Holländsk kvinna som kommer gående längs stranden, hon  bor på denna lilla ö sedan 23 år tillbaka.

Hon kom hit, förälskade sig i folket, som lever fattigt men innehållsrika liv och med stark social sammanhållning. Hon stannade kvar och hjälper nu de unga att lära sig engelska samt sprider kunskap om Hoga i Europa, för att få en liten turistström till ön. Hon är en av många fascinerande människor vi mött på vår segling.

Eld på stranden

Efter några dagar styr vi ut genom revöppningen och sätter nu kurs sydväst mot den större ön Flores som ligger 2 dygn bort. Vi stannar nästan 6 veckor på Flores och ankrar i öde vikar där fiskarbefolkningen kommer ut i skymningen i sina små kanoter. Dem går med lampor på revet som omger oss och plockar krabbor och fisk när det blir lågvatten. Vi kan se deras lampor glimma som små diamanter och deras lågmälda samtal och skratt ekar i den annars så tysta natten. Vi beundrar dem, dem ber oss aldrig om något men kommer nyfiket frampaddlande och samtalet går ofta på stapplig engelska. Vi måste vara som ufon för dem när vi kommer i vår båt. Skillnaden mellan oss är enorm, men vi upplever ingen fiendeskap eller hot. Männsikorna är tvärtom bara vänliga och nyfikna. Vi brukar ge gåvor i form av läsglasögon till de vuxna, vilket varit mycket uppskattat överall, och kritor, pennor, bollar till barnen.

Squall när vi är på väg in mot Flores. I dessa oväder blir det häftigt regn och kraftig vind. Inte ovanligt med 15-20 m/s eller mer.

inseglingen till bukten är väl dold

vackraste ankringen

Charmtroll, som försökte ta Conny ifrån mig 🙂

Vi besöker också ön Komodo och Rinca där de stora ödlorna komodo Drakarna bor.

Ultimo ligger ankrad mitt i viken

Conny och jag får en speciell upplevelse då vi kommer tidigt och själva utan guide till ön. Vi har ankrat i viken kvällen innan och på inrådan från många andra så går vi iland vid 7.30 tiden. Vi går den lilla stigen som leder från hamnen upp mot Komodo Park. Plötsligt står vi vid ett vägskäl. Ena vägen går upp mot ett stort hus via en liten kulle och den andra går rakt in i Komodo Park, vi tvekar…man får ju inte gå in i parken utan en guide då Komodo drakarna kan vara mycket farliga, så vi antar att Park kontoret med guiderna, är det stora huset på andra sidan kullen.

Vi går uppför kullen och mot den stora trappan som leder upp mot entrén på huset. Ett par trappsteg upp och vi hör något bakom oss. När vi vänder oss om står vi öga mot öga med en stor Drake. Han sträcker sig upp på frambenen medan han drägglande stirrar på oss.

Photo Ziggy

Jag kan lätt säga att detta var den mest skrämmande upplevelsen i hela mitt liv. Vi rör oss sakta uppför trappan och mot entrédörren som är låst. Vi tittar på varandra och sedan på draken som fortsatt betraktar oss stelt. Plötsligt börjar den röra sig till sidan på byggnaden, vi ser vår chans och går sakta men bestämt tillbaka den väg vi kom. Vi vågar knappt andas men draken blir kvar uppe vid huset och vi kan på darrande ben gå in i parken.

Green viper, en av de giftigaste ormarna i världen.

Så småningom kommer vi till parkkontoret och berättar om vårt möte. Dem tittar tysta på oss och säger sen, ”vilken tur ni har haft idag. De riktigt stora drakarna ser man sällan och ni är här och kan berätta historien!!! ”

Vi har haft nog med spänning för en stund så här säger vi hej då….

Nästa inlägg besöker vi Lombok, förlorar nästan Ultimo på ett rev, firar midsommar i Oktober och seglar upp till Borneo…

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Kryddor och underbara upplevelser

Det är länge sedan vi publicerade ett blogginlägg och försynta frågor har kommit om det inte är dags att uppdatera hemsidan och självklart är det dags för det – sedan länge!

Vi är nu i Indonesien dit vi kom seglande från Thursday Island som är Australiens norra utpost. Vi lämnade Thursday Island på min födelsedag dvs 17 juli och satte kurs mot Kai Island och staden Debut.

Bye bye Australia

 

 

Vi lämnar TI i underbart väder. Det var en hel del båtar som lämnade Australien ett par dygn före oss och de flesta av dessa la sig på en direkt kurs från TI (Thursday Island) och direkt till Debut.

Många rallybåtar rapporterade om 100 tals fiskebåtar som låg på rad i över 20-30 sjömil. Däremellan massor av nät som en del båtar fastnade i. Fiskarna var dock vänliga och hjälpte båtar loss.

Vi hade dock läst att man bör segla i Australiska vatten så länge som möjligt, då vattnen utanför Papa Nya Guinea är full av fiskebåtar och drivande nät, därför la vi en betydligt längre kurs västerut för att sedan gå nästan rakt nordligt upp till Debut.

Wing on wing och mesan gav oss en god fart på runt 7-9 knop

Den här kursen skulle ge oss nästan 80 extra sjömil men det tyckte vi det var värt. Efter något dygn började vi också få rapporter om att många båtar fastnat i näten och vi var glada att vi valt en annan kurs.

22 juli 02.00 på natten kom vi efter 5 dygn till havs, fram till Kai Island. Passagen var en av de bättre och vi hade bra vind men mycket sjö hela vägen. Torres Strait är mycket grunt, ofta 10-20 meter, och det kan bygga en hög krabb sjö, vilket vi fick uppleva bitvis.

Torres Strait är förresten döpt efter Spanjoren Luis Vaez de Torres som var den första europé som lyckades segla igenom dessa grunda och svårnavigerade vatten år 1606. Idag är det hårt trafikerat av stora skepp, vilka måste passa in högvatten för att kunna passera. Vi såg många stora fartyg, både supertankers och Kinesiska Warships. Australiska kustbevakningen är mycket flitig med flygspaning i området och kallar upp både små och stora fartyg för kontroll.

Totalt 13 personer kom ombord för att klarera in oss

Väl ankrade i Debut tog det inte lång stund innan tull, immigration och BioSecurity kom ut till båten för att klarera in oss i Indonesien. Vi deltar ju i ett rally – Sail2Indonesia och vår ankomst var noga planerad. Det var inte utan förvåning som vi noterade att 13 personer ville komma ombord för att hantera klareringen!
Alla var dock ytterst vänliga, korrekta och professionella och 30 minuter senare var vi välkomna att landstiga. För att vara ärlig så hade vi haft ganska många funderingar kring hur det skulle bli att angöra ett muslimskt land. Jag hade försökt att läsa på lite, inte minst då kvinnliga skeppare inte är så vanliga i muslimska länder. Jag hade även skaffat kläder som är lämpliga att bära mm. Det mesta av detta kom helt på skam – Tullarna visade tvärtom uppskattning och klareringen gick lättare än vid många andra tillfällen.

Intresset är lika stort från båda sidor och många kort tas både av bybor och oss seglare

Foto Johan, Rubicon

Foto Johan Rubicon

I den lilla staden Debut, som är mer av en by, hade man sett fram emot vår ankomst sedan länge och vi blev helt överrumplade av det varma mottagande vi fick. Bl a hade man målat en trappa i regnbågsfärg vid dingy (jolle) bryggan. En person, Karl, var ansvarig för att våra jollar togs om hand medan vi var i land. Han stod där troget från arla morgon till midnatt varje dag och hanterade det 50 tal jollar som trängdes om utrymmet. Vi betalade 5 000 rupier per dygn per jolle, dvs 3,50 SEK för hans service. Väl i land hade byborna byggt upp ett litet torg alldeles nere i hamnen och här tog barnen emot oss varje morgon med dansuppvisningar och musik. Sedan hade byborna tillsammans med lokala myndigheterna anordnat ett program för samtliga 4 dygn som vi planerat att stanna i Kai Island.

Foto Johan Rubicon

Här är den  lilla ”svartbaren” som man öppnat för seglarnas skull bakom tullens lokal. Alla vet om baren och många nyfikna går förbi men endast seglare handlar

Många kvinnor hade lagat mat som dem sålde nere på torget och en full måltid kostade ungefär 30 kronor. Då kunde man välja mellan olika rätter och allt serverades i vackra små bladkorgar. Plötsligt hajade vi till när en kvinnlig röst i högtalarna förkunnande att man låtit öppna en liten ”svartbar” bakom tullhuset då man vet att vi västerlänningar tycker om att dricka lite alkohol!!! Wow nu hade dem alltså anordnat en liten bar där dem serverade coctails, vin och öl bara för oss och dem hade också skakat fram en mycket showglad bartender som blandade drinkar, shakade loss och utförde eldshow.

Bartendern shakade loss och serverade coctails

När alla ätit och det officiella dansuppvisningarna avslutats ja då rockade musiken loss i högtalarna och nu visade det sig att invånarna på ön verkligen gillar att dansa. Superkul, och vissa rockar loss mer än andra. Här är det vår kompis Lisa på båten Rubicon som bjuder hela torget på show – behöver jag säga att hon är från Göteborg J

Lisa från Rubicon rockar loss till folkets jubel

En av många familjebilder på den här promenaden:)

Vi tog en promenad genom byn vår första kväll och vi kände oss som kungliga. Många kom fram och hälsade, önskade oss välkomna och ville ta kort med oss. Man hade pyntat byn fin inför vårt besök.  Regeringen i Jakarta har skickat pengar till färg och byborna har målat sina hus i glada färger. Många har flyttat ut växter runt sina hus så det ska bli en liten trädgård
Alla gator är kantade av flaggor och på stortavlor runt på ön önskas vi seglare välkomna till ön. Jag har aldrig känt mig mer välkommen någonstans än här.

Första nattens morgon vaknar jag vid 05.00. Det är stjärnklart ute och dagens första bön ekar melodiskt från moskén, ut över den ännu lugna mörka viken. Det är en exotisk upplevelse och jag känner mig lycklig.

En dag gör vi en utflykt med taxi till en sötvattensgrotta där man kan snorkla och vi åker också till Rainbow Village som är den muslimska färgglatt målade stadsdelen i Tuval.

Rkspolischefen ville ta en bild med oss seglare

På vägen träffar i en högt uppsatt polischef som slussas runt med en stor poliseskort. När vi stannar samtidigt vid en bro i Tuval så ropar han på oss, han vill också ta en bild tillsammans med oss och alla poliserna i eskorten. Ja så här sitter vi alla seglare och Indonesiens högsta polischef….

Under seglingen från TI till Debut ramlade vår fotogenlampa ner i en dyna i soffan i salongen och all olja rann ur vilket förstörde själva skumgummit i dynan. Nu skulle vi försöka hitta en butik som sålde skumgummi så vi kunde göra en ny dyna.

Vi bad Rose, som varit vår guide, att hjälpa oss och en dag tog vi en taxi tillsammans till Tuval som är öns huvudstad. Det var tur att Rose var med för vi hade aldrig hittat själva men hon fick snabbt tag i en affär och jag tror aldrig jag sett så mycket tyg i hela mitt liv. Vi hade jättetur för dem hade precis det vi sökte. Väl inpackade i taxin igen for vi iväg till en järnaffär för att få tag på lim.

De här tjejerna hade kul på jobbet – skojade friskt med sina kunder

När vi kom in i affären så reagerade vi då vi såg att kvinnorna bakom disken bar niqab dvs hela ansiktet utom ögonen täckta. Vi kände oss väldigt utanför där vi stod i våra europeiska kläder. Det tog dock bara ett par minuter så fascinerades vi av kvinnornas glada skratt när dem skojade med kunderna. Längst bak i butiken satt ägaren och vi gick och frågade honom efter lim. Han funderade lite tog telefonen, ringde och skickade sedan en av kvinnorna ut på stan. 5 minuter senare var hon tillbaka med en burk lim för precis det vi behövde! Hon skrev ut ett kvitto lämnade det till Conny och han tog kvittot till butiksägaren.Mannan bakom disken stämplade kvittot och när Conny frågade hur mycket vi var skyldiga, log han, lämnade över kvittot och sa att detta var en gåva från honom till Conny och han önskade lycka till.

Vi blev helt tagna, tala om kulturkrock! Dels är det fattigt, lite ruffigt ofta smutsigt men samtidigt färgstarkt och så otroligt vänligt. Människor ler, pratar nyfiket och vänligt men ingen försöker sälja något till oss hela tiden.

Ytterligare en bild till familjealbummet

Efter ett par intensiva dagar här i Debut är det dags för oss att segla vidare till ön Banda ca 200 NM nordväst men innan vi lämnar har man anordnat en avskedsfest för oss seglare. Vi hämtas i bussar och körs långt söderut på ön. Vi passerar genom många små byar där byborna gått man ur huse ut och står i vinkande i vägkanten där bussen nu susar fram.

Så stannar bussarna och vi välkomnas ut. Då ser vi hur det längre fram på vägen står en massa människor och väntar på oss. När vi kommer närmare så förstår vi att det är byborna i den by där vi ska bjudas på fest. Byns präst hälsar alla välkomna genom hälsningsritual där han stänker kokosvatten över oss gäster, såsom seden bjuder. Snart hör vi ett suggestivt trummande och byborna går åt sidan och släpper fram krigare som dansar en symbolisk krigsdans och sedan förs vi fram till festplatsen

Den balans och det fokus krigarna visade var imponerande

Under vår vandring så går hela byn med oss. Det här är upptakten på en fantastisk kväll där många starka känslor kommer till ytan.

Dags att öppna upp jordugnen

Vi blir oerhört rörda över den ansträngning alla dessa människor gjort för att bjuda oss på det bästa dem har. Maten är traditionellt lagad i en jordugn, vilket i det här fallet är en jättestor grop i marken för att rymma mat till oss alla. I botten ligger glödheta stenar som sedan täcka av blötlagda banträdsblad där maten sedan placeras i lager på lager och sedan täcks över.

Så mycket god, stark och annorlunda mat

Vi serveras kyckling, räkor, bläckfisk, grönsaksröror med stark chili och mycket mycket mer. Mer och mer mat lyfts fram ur jorden och placeras på borden som dignar under en massa olika rätter. Det är starkt gott men också annorlunda smaker och konsistenser.

Jag känner plötsligt en lätt hand på min arm, det är Karl mannen som vaktar våra jollar i Debut. Han pekar stolt på tre unga män i övre tonåren och jag förstår att det är hans söner. Vi hälsar och jag försöker förmedla hur mycket vi uppskattats deras pappas arbete under vår vistelse här. De ler blygt och ser på sin pappa, jag hoppas dem kan förstå vad jag försöker förmedla.

Arkouda & Ultimo med Rose redo för en fantastisk kväll

Efter maten ökar musiken och det visar sig vara ett lokalt liveband som spelar så bra att vi alla trott att det varit bandad musik. Nu spritter det i benen på oss alla och stranden fylls med människor från alla delar av världen och från alla religioner. Här är det populärt med gruppdanser och vi försöker hänga med i rörelserna. Indonesiska bybor och seglare dansar så sanden skvätter och kvinnor i Niqab buggar loss. En lätt surrealistisk men helt underbar känsla infinner sig. I kväll handlar det inte om världspolitik, religion eller pengar – ikväll  finns det inget vi och dem, i kväll är det bara VI TILSAMMANS som njuter av livet på en strand under stjärnorna långt långt bort… Tack till alla vänner i Kai Island – vi glömmer er aldrig!

Ett speciellt tack till Johan på Rubicon för att vi fått publicera dina fina bilder!!!!

Frukt & grönsaksmarknaden

Bara glada ansikten under vår tid i Debut.

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Bora Bora till Palmerston

Äntligen har vi bättre wifi så vi kan dela med oss av vårt liv som långseglare – så här kommer en film från Bora Bora och seglingen till den isolerade ön Palmerston som tillhör Cook Islands. På Palmerston bor det ca 30 personer och alla är släkt. det är en mycket isolerad plats. Så isolerad att ett tandläkarbesök brukar ta upp till 6 månader innan man är tillbaka igen…

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Simma med valarna i havet….

Den här veckan förverkligade vi en dröm om att möta dessa majestätiska djur i deras egen miljö…. följ med oss och se hur det gick

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Galapagos – wow vi är verkligen här

Efter att spenderat tre veckor i Panama var vi så äntligen på väg mot Galapagos…

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Stingrays in shallow water

One day we went out in the dingy to the shallow reef that surround Bora Bora to se if we could find the Stingrays….

 

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Tahitian beauty …

Nu har vi väntat på våra reservdelar som med DHLs hjälp verkar resa runt världen innan dem slutligen kommer till oss på Tahiti. Det går dock ingen nöd på oss utan vi njuter på allehanda sätt. Så här blev vår fredagskväll – inte så pjåkig:)))

 

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Från Martinique till Panama City

Så är vi åter på väg mot nya äventyr, efter att ha seglat i östra karibien i lite mer än ett år. Vi har haft det fantastiskt och vi har njutit av varenda minut, men en smygande rastlöshet och en längtan efter nya vyer har gjort att vi kastat loss och begett oss mot Panama…

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Rapport från Karibiska havet

Carina berättar lite under ett av sina vaktpass om hur den 743 nautiska mil långa seglingen från Curracau till Panama upplevdes och lite allmänt om livet ombord.

 

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

New year – new adventures

Här kommer en film om nyår, en middag gjord på choklad och inte minst hur man smyger sig på en kompis. På förfrågan från flera engelsktalande vänner och bekanta så försöker vi för första gången göra filmen med engelskt berättartal eller kanske mer svengelska:)

Jag ber om ursäkt för eventuella felsägningar men hoppas att fler nu kan ha glädje av våra öden och äventyr på de sju haven.

Here’s a movie about New Year celebration, a dinner made of chocolate and not least how to sneak up on a friend. At the request of several English-speaking friends and acquaintances, we try to make the film for the first time with English speaking voice.

I apologize for any errors but hope that more people can now enjoy our adventures on the seven seas.

 

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer