Seglar mot St Martin

Efter att Hasse och Astrid åkt hem så stannade vi ytterligare ett par dagar i Marigot Bay, på St Lucia. Vi städade, tvättade och småpysslade tills vindarna blev rätt för segling norrut. Den 12 februari klarerade vi ut men tjänstemannen på Immigration dök inte upp på arbetet, vilket tvingade oss att gå till Rodney Bay, bara för att få en stämpel i våra pass. Vi bestämde att stanna kvar i Rodney Bay över natten och istället gå tidigt morgonen därpå. Bonusen blev en middag på Sushirestaurangen i marinan. Dem har verkligen den godaste sushi jag ätit.

Nästa morgon satte vi segel och ställde in kursen på St Pierre på Martinique.

Underbara seglingsdagar

Vi fick en strålande segling med bra vind och lite sjö, en verkligt skön dag. Vi tog jollen direkt in till stan och jag sprang upp och klarerade in på den bar som har en dator från tullen. Det är lite lustigt med skillnaden på länder. Martinique och Guadaloupe, som är en del av EU, kollar knappt på blanketten man fyller i och dem stämplar inga pass. Känns som dem är helt ointressserade faktiskt. Alla andra självstyrande öar är däremot jättenoga. Det gäller att gå till tull/immigration direkt efter ankomsten. Vi har klarat oss bra, men jag har hört många bli direkt förhörda om vad dem gjort de timmar som gått sedan dem ankrade tills dem gått till tullen och klarerat in i landet. Tro mig, de tjänstemännen är notoriskt noggranna och det händer att dem kastar ut cruiser från kontoret om dem dyker upp i linne och shorts. Tullen är en myndighet och kräver att besökare agerar med respekt för deras befattning.

Från St Pierre seglade vi över till Dominika. En vacker, lite otillgänglig ö. På ön finns 365 floder och en kokande sjö! Befolkningen är fattig i förhållande till de franska öarna, men alla är otroligt vänliga. Dem är också värda all respekt då dem bestämt sig för att arbeta för att göra Dominika till en trygg ö för både besökare och invånare. Det har lett till att det sk. Boatboysen (killar som åker i jollar för att sälja saker eller erbjuda ankringsbojar) slutat konkurrera med varandra och i stället hjälper varandra. Dem anordnar till och med cruisers barbeque på stranden varje vecka för att göra det mysigt för oss båtburna med förhoppning att vi cruisers ska trivas och prata gott om Dominika. Det i sin tur genererar intäkter för ön. För oss cruisers innebär det redan i dag en mycket tryggare och trevligare ankring, än på de öar där boatboys slåss om båtarna.

Craig tog oss upp för Indian River

Hans hund var glad att få följa med

Häxans hus i Pirates of the Caribien

Nu stannade vi bara en natt men vi han med en tur till floden Indian River, där Pirates of Caribien spelades in, och fick dessutom en guidad tur av killen som körde oss till floden. Först hämtade vi upp hans son på skolan. Killen var minst sagt besviken över att tvingas med på vår tur men efter en stund förvandlades han till en både kunnig och charmig tourguide på 11 år. Självklart fick han också en slant för sin insats.
Väl tillbaka i hamnen ringde taxikillen till vår boatboy, SeaCat, som kom och hämtade oss med sin båt för transport till Ultimo. Han berättade också att dem nu har en kille, Michael, som vaktar alla båtar på nätterna genom att patrullera ankringsplatsen med sin båt – ett verkligt bra initiativ som en del andra öar borde anamma. Vi kommer tillbaka i mars för att utforska mer av ön…

Tidigt nästa morgon släppte vi ankringsbojen och seglade vidare till Isle de Saints. En liten ögrupp straxt söder om Guadaloupe. Även den här seglingen blev toppen med lagom vind runt 10-12 m/s och lite sjö. Väl framme så lyckades vi knipa den näst sista ankringsbojen. Det är inte tillåtet att ankra nära stan utan här ligger alla på stadens bojar. Vi tog jollen in till den fina jollebryggan som reserverats för gästande båtar och fann en verkligt charmig liten stad.

Isle de Saints

Vi klarerade in, handlade lite bröd, potatis och andra småsaker som började ta slut och körde ut det till båten innan vi åkte tillbaka för en middag på ”stan”. Maten var god och servitrisen en verkligt kul donna som löste språkproblemen med ett fantastiskt kroppsspråk!

God middag på Isle de Saints

Efter maten när vi gick en promenad kunde vi konstatera att när sista färjan lämnat hamnen sänkte sig verkligen lugnet över ön och det är bara cruisers och lokalbefolkning kvar. Tyvärr blev natten rejält rullig då dyning letade sig in från Atlanten och fiskebåtarna drog upp rejäla svall när dem gick till havs vid 04.30. Alltså blev även denna morgon tidig för oss.

I skrivandets stund är vi i Deshaies, en bukt på Guadaloupes nordvästra udde.

Fin ankring norra Guadaloupe

Det rullar en del från dyning men är helt ok. När vi höll på att ankra kom en stor havssköldpadda och kollade in oss. När vi fick upp kameran så dök den! Det är andra gången vi missar att få till ett bra foto på sköldpaddor…

I morgon ska vi dra upp ankaret redan vid 05.00 och segla till St kitts dit vi hoppas komma innan det blir mörkt.

God natt – imorgon blir det tidig segling

Tidig morgon på väg mot St Kitt

Vi smyger förbi den aktiva vulkanen Montserrat -Inget askmoln idag

Målet är att ta oss till St Martin till början på nästa vecka, sedan ska vi sakta segla söderut igen och upptäcka öarna på tillbakavägen. Den 22 mars är det dags att välkomna Marianne och Roger som landar på Guadaloupe för att segla med oss i två veckor – Det ser vi verkligen fram emot.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Besök hemifrån

Vi seglade tillbaka till Rodney Bay på St Lucia för att ta emot vårt första besök hemifrån.

På väg att runda Pigeon Island

På eftermiddagen den 29 januari landade  äntligen Hasse & Astrid och tog en taxi till Rodney Bay Marina. Det blev startskottet för två mysiga veckor tillsammans. Trots bristande (läs ingen) seglingserfarenhet så anpassade både Hasse och Astrid snabbt till livet som seglare.

Astrid & Hasse

Den 30 januari fyllde Hasse 75 år (kan man absolut inte tro) och Conny och jag hade bokat födelsedagsmiddag på fashionabla The Landings i Rodney Bay.

Pampiga entrén på the Landings

Utsikt från restaurangen

Det blev succé, maten var god, personalen charmig och The Landings var mycket vackert på kvällen.

Födelsedagsmiddag på The Landings

På tisdagen lämnade vi marinan och la oss i bukten utanför, solade och badade och tog det lugnt innan vi på onsdag morgon satte kurs mot Le Marin på Martinique.

Marina le Marin – Martinique

Det blev tyvärr kryssbog med en hel del stampande i sjön och Hasse blev lite blek om nosen innan vi var framme. I Le Marin plockade vi upp vår genaker som varit på reparation hos Incedence. Även här låg vi på ankare i bukten och våra gäster vande sig snabbt med att klättra upp och ner i jollen så fort vi skulle göra något.

På torsdagen drog vi upp ankaret direkt efter frukost och styrde rakt västerut, seglade förbi Dimond rock i strålande sol och akterlig vind, innan vi följde kusten norrut till grand Ansé de Arlet.

Dimond rock

Det var en charmig vik men här låg massor av båtar och bl a träffade vi S/Y Kerpa med Paul och Kerstin. När vi droppade ankaret började en båt gapa och skrika och vifta med armarna. Det var en nervös fransman som ansåg att vi kom för nära. Vi tog in lite på kättingen men låg kvar, då det inte fanns många alternativa ankringsplatser i viken, vilket föranledde att han sprang upp och ner halva kvällen på däck, ruskade på huvudet och viftade med armarna. Ibland kan en sådan reaktion utlösa att man verkligen inte får någon lust att flytta. Vi har också ankrat så mycket nu och på så många ställen med mycket båtar, att vi känner oss trygga med avstånden.

Trots det så sov jag lite illa den natten. Jag tittade ut genom våra akterfönster säkert en gång i timmen för att se att vi inte riskerade att komma för nära och Conny konstaterade trött att han trodde att jag förvandlats till ett gökur under natten eftersom jag stack ut huvudet genom fönstret så ofta….Kul kille min man. I Grand Anse låg vi kvar i ytterligare ett dygn och fick gott om plats då många båtar valde att segla norrut i den fördelaktiga vinden. Vi solade och badade och bara myste ombord. Vi imponerades av hur snabbt våra gästande landkrabbor anpassade sig till livet ombord.

Hasse solar lite under segling mot St Pierre

Astrid var superpigg och mådde bra av allt klättrande, den ljuva värmen och lugnet ombord. Hasse är på något sätt alltid superpigg och att man vid 75 kan klättra upp och ner för lejdare på kajer, i och ur jollen och hoppa i och bada från båten får man säga är fantastiskt. Conny och jag, kan bara hoppas att vi själva är lika pigga om 20 år!

Efter två dygn i Grand Anse seglade vi ytterligare några timmar norrut till St Pierre. Vi ankrade och första kvällen grillade vi ombord.

Vi grillar lax

Nästa morgon efter frukost och morgondopp gav vi oss av i jollen in till byn för att hämta upp vår hyrbil vi beställt. Efter en hel del missförstånd (dem pratar nästan bara franska) så levererades bilen till oss från flygplatsen. Vi bilade sedan upp mot vulkanen Montagne Pelee, vilken helt ödelade St Pierre 1902. I ett jättelikt utbrott begravdes staden i lava och aska. 30 000 personer dog, alla hus och stora plantager ödelades och inte ens skeppen i bukten han sätta sig i säkerhet utan sjönk.

Utbrottet fullkomligt krossade ”Karibiens Paris”

I dag är bukten full av bojar och markeringar så man inte ska fastna med ankaret i vraken som ligger kvar. På väg upp för berget svängde vi in mot Depaz och snart öppnade sig en fantastisk vy framför oss när vi svängde in på det äldsta romdestilleriet. Hasse & Astrid bjöd på lunch med den vackraste utsikt vi sett på länge.

Depaz Rhum Destillery

Underbar utsikt på Depaz

Efter lunch bilade vi vidare till toppen av vulkanen och sedan ner genom regnskogen till Fort de France (huvudstaden på Martinique). Det var så vackert i regnskogen, så frodigt och grönt och vi följde den charmigt slingrande lilla vägen. Conny la ur växeln och vi rullade i en timme hela vägen från toppen av berget ner till Fort de France.

Dagen efter körde vi till le Marin för att hämta upp ett paket som vi beställt från Nya Zeeland och som varit på drift kors och tvärs i världen innan det äntligen nådde oss. på vägen tillbaka stannade vi och storbunkrade så vi ska klara oss ett tag. Så kom dagen då det var dags att sätta kurs tillbaka mot St Lucia. Den bästa dagen skulle vara tisdag enligt predict wind. Vi seglade direkt efter frukost och kom iväg 07,45. Jag visste att det vi skulle kunna få lite tufft i kanalen mellan Martinique och St Lucia eftersom sjön förmodades vara lite högre. Så blev det också. Conny och jag fick en fin segling men den gick ganska hårt åt gästerna som trots piller blev däckade några timmar. Ultimo uppförde sig i vanlig ordning exemplariskt och efter 6,5 timmar kunde vi glida in i lugna Marigot Bay.

Färjan till restaurang Dolittles

Hasse & Astrid återhämtade sig snabbt och på kvällen kunde vi äta på Dolittles. Vi tog den lilla färjan eftersom vi beställt att ligga vid bryggan med båten de sista dagarna innan dem måste åka hem. Sista dagen tillbringade vi vid poolen på Capella´s 5 stjärniga hotell. Det är ett helt underbart ställe som man får tillgång till när man väljer att ligga i deras marina.

Conny & Astrid testar poolbaren

Vi njuter på Capella Resort

Astrid fyller år den 9 februari så dagen innan hade Conny och jag tagit jollen till Rainforrest Hideaway medan Hasse & Astrid vilade ombord. Vi bokade bord och berättade att Astrid fyllde år. På kvällen tog vi en liten färjebåt dit och redan vid ankomsten lös ”Congratulation Astrid” emot oss på skylten vid entrén. Vi fick ett bord alldeles vid vattnet, och åt och drack gott för att fira henne. Efter maten smög en man med trumpet upp bakom Astrid tillsammans med personalen och en chokladmousse tårta med ljus i och när dem spelade ”happy birthday to you” kunde man ana en liten tår i ögonvrån på Astrid. Vi var jätteglada att vi fått möjlighet att fira bådas födelsedagar under deras tid i Karibien.

Charmiga Rainforrest Hideaway

I går kom så dagen då det var dags för dem att resa tillbaka hem till Spanien och det ekade lite tomt ombord på Ultimo efter att vi vinkat av dem. Nu ska vi fixa lite med båten, invänta rätt vindar och sedan segla norrut mot St Martin…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vardag ombord

Nu har vi snart varit i Karibien i två månader. I början kändes allt ganska främmande om man ska vara ärlig men efterhand har vi anpassat oss och det börjar kännas hemtamt.Det skiljer mycket mellan öarna, vart man kan röra sig fritt och vart man bör avstå. Det mesta är dyrt och inte sällan så överstiger priset kvaliteten. Men allt det är lätt att glömma bort när det är så fantastiskt vackert, vinden varm och havet så ljuvligt svalkande.

Admiralty Bay, Bequia

Vår största utmaning har varit att hitta ett vardagsliv. Sista tiden i Las Palmas var det mycket festligheter och efter ankomsten till Karibien så fortsatte dessa. Vi har träffat så många härliga människor och det blir naturligt att gå ut och äta middag med allt vad därtill hör. Men efter ett par månader börjar man känna ett sug efter ett vardagsliv, även här i paradiset.

Snart middag ombord utanför St Anne, Martinique

Vi har upptäckt att det är lättare att hitta vardagen när man ligger på ankare. Ibland tar vi dingen till småstäderna och handlar men försöker laga maten mer och mer ombord. Det känns skönt och när man väljer att äta ute känns det också festligare.

Mysigt strandhak i St Anne

Bluesbar på stranden som spelar superskön musik. Vi tänker att här skulle Roger Ljunggren älska att sitta med en GT och bara njuta…

 

Numa & Ultimo äter gott på Ti Toque, Le Marin

Just nu ligger vi utanför St Anne på Martinique, tillsammans med säkert ett 50-tal båtar. I dag har vi faktiskt latat oss hela dagen. Det var en ganska blåsig natt och kraftiga regn natten till i dag vilket väckte oss vid ett par tillfällen under natten, så vi var lite trötta i dag. När jag vaknade gick jag rätt från sängen och hoppade i vattnet som håller ca 28 gr och är absolut kristallklart, innan jag började laga frukost. Sen har vi badat, läst, badat, vilat, avnjutit en iskall flaska rosé, läst lite till och ätit Taco till middag. Vi har bara njutit.

Favoritfotöljen

Nu är självklart inte alla dagar sådana, vi har dagar när något gått sönder och måste fixas. T ex så har vi vår genaker hos segelmakaren. Den behöver fixas till efter överseglingen. Vi har ett eller flera membran till watermakern som vi behöver byta och vi har precis köpt en ny hydrofor till vattenpumpen mm mm.

Ultimo behöver mycket kärlek – här är det dags för oljebyte

Listan på saker som hela tiden behöver fixas är ganska lång, trots att Ultimo är i gott skick. Allt tenderar också att ta mycket längre tid här. Martinique är ändå ett bra ställe att få saker fixade på. Det tillhör Europa och det går snabbt och lätt att frakta hit saker som man beställer. Det officiella språket är franska och det engelska kunskaperna på ön är självklart begränsade, på samma sätt som vår franska är mer än begränsad – alltså är det läge för förvecklingar.

Sandvita påväg mot nya äventyr i World ARC

Vi vill säga att vi haft mycket glädje av vårt deltagande i ARC. Dels lärde vi oss hur man förbereder en lång havssegling dels lärde vi också känna många båtar från många olika länder. Nu stöter vi på varandra här och där. Det ger en naturlig samvaro när/om man har lust. Våra två kompisbåtar Bushpoint och Yasmine har vi precis skiljts ifrån. Bushpoint kom förbi oss i går ute på ankringen och sa hej då, innan de styrde kosan söderut och Yasmine lämnade i förrgår för att gå till Rodney Bay. Sedan kommer de vända norrut igen. Vi stöter säkert på varandra igen, Karibien är inte så stort som man tror.

Många har haft både ett, två och till och med tre besök sedan dem kom över Atlanten. Det har inte vi. För oss har det inneburit att vi hunnit landa lite. Resan över Atlanten var inte bara en fysisk resa, det var även en inre resa.

Den inre resan har de flesta upplevt som  man pratar med. Ensamma nattpass i kolmörker med vinden tjutande i riggen eller stjärnklara nätter när man ligger i sittbrunnen och tittar upp i universums oändlighet medan båten rytmiskt vaggar fram – så underbart vackert.

På väg mot natten…

Tystnaden, förutom vinden och vågorna, ger utrymme för många tankar. Ute på havet hörs din inre röst. Jag älskar de stunderna. Jag har inget behov av att fylla tystnaden med musik eller annan distraktion. Jag kan verkligen förlora mig i tid och rum dessa nätter.

Natt på Atlanten

Nu ska vi äntligen få besök! Hasse & Astrid kommer till St Lucia den 29 jan för att fira Hasses 75-årsdag. Ska bli så mysigt att få rå om dem under några veckor. Vi hoppas att fler nära och kära ska vilja komma och hälsa på, det här året som vi nu är i Karibien. 2018 sätter vi kurs mot Panama och då är det lite längre att flyga för att möta upp oss…

Välkomna!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jul i Karibien

Vi har precis kommit tillbaka ombord efter en fantastisk julafton –  traditionell och ändå så totalt annorlunda.

Många vackra skepp kom in till Bequia.

Nu är många båtar upplysta med julbelysningar i allehanda färger, vilket sprider en skön julstämning här i Admirality Bay på Bequia. Precis som vår svenska tradition bjuder så började vi dagen med jullunch kl 13.00. Våra vänner Fredrik och Jeanette på Bushpoint hade lagat supergod Jansson, lagt in sill och rullat Fredriks farmors underbara köttbullar.

Jul hos Fredrik & Jeanette på Bushpoint

Conny och jag packade med oss äkta svensk julskinka, flera sillsorter, knäckebröd, ost samt snaps, öl och vin och hoppade ner i dingen (jolle på båtspråk) och satte kurs mot Bushpoint på andra sidan bukten. Fredrik och Jeanette hade gått all in, bjöd på glögg och pepparkakor när vi kom ombord och sen visades Kalles jul medan vi åt all god julmat. I sittbrunnen lyser en stor julstjärna över bordet, dem har så mysigt – tack goa vänner för en supergod jullunch.

Klockan 15.00 hoppade vi i jollarna och åkte in till Princess Margreths Beach för att fira bröllopet mellan Svenska Per och Norska Mona. Det har varit mycket blåsigt och regnigt  nu i flera dagar men vid lunchtid på julafton så mojnade äntligen vinden och solen sken på brudparet. Helt underbart -dem var så jättefina. Vi var ett trettiotal nyfunna vänner som stod där på stranden och såg dem bli Herr och Fru Hem-Mattsson – så romantiskt.

Mona & Per påväg till bröllopet

Coola herr & fru Mattsson

Kvällens julfirande innebar grillad nyfångad lobster på stranden tillsammans med de norska långseglarna och våra svenska kompisar på Bushpoint, och Yasmine. Vilken härlig kväll det blev! Vi satt tillsammans med brudparet, hennes bror och svägerska (Stoneheart & Janne) från katamaranen Numa, samt Bushpoint och Yasmine och deras vuxna barn. Vi hade ett långbord på stranden, åt gott och drack brudparets fantastiska bröllopsvin (6 liter, den största vinflaska vi sett).

Exklusivt 6 liter bröllopsvin från 1984 – ljuvligt gott.
Tack för att vi fick vara med!

Kvällen avslutades med att vi sjöng svenska snaps- och barnvisor med alla dessa härliga, goa människor. Den här julen kommer vi aldrig glömma…

Resan till Bequia förtjänar ett eget kapitel. Vi gav oss av från härliga Marigot Bay redan 05.30 på morgonen den 22 december. Det var fortfarande mörkt när vi slog på radarn och lättade ankar med kurs mot Bequia. Vi fick en fin segling i frisk vind på ca 8-10 m/s. Perfekt för Ultimo. Vi hade mellan halv vind och kryssbog hela vägen från st Lucia ner till Bequia. När vi gick ut mellan St Vincent och Bequia kände vi oss glada, nu var det bara 7 distanser kvar, så skulle vi komma in i hamn. Vi fick dock lära oss vad accelerations zon innebär. Det blåste plötsligt 18 m/s och vi hade sjö på drygt 2,5-3 meter rätt i sidan. Vi försökte ta ett rev till ,men det var svårt i den hårda vinden. Vi såg flera båtar runt oss som fick stora problem att hantera situationen. Sjön stänkte/blåste tvärs över däcket både akter och för ut.

Jag blev dyngsur när en sjö plötsligt stänkte in över sittbrunnen och formligen dränkte mig i vatten. Vattnet var dock 30 grader så det gjorde inget. Till slut fick vi ordning på revningen och kunde fortsätta mot hamnen på ett bekvämare sätt. Vi ropade upp Bushpoint som lågt dryga 2 timmar efter oss och varnade för de kraftiga vindstyrkorna och den grova sjön. Efter ca 20 min var vi äntligen framme i Admirality Bay, även inne i den skyddade bukten så blåste det 12-14 m/s  så det kändes jätteskönt att vi så småningom kunde angöra en säker mooring (boj). Conny och jag kände tacksamhet mot Ultimo som trots de kraftiga vindarna (och lite för mycket segel ett tag) betedde sig väl och tog oss säkert i hamn.

Här blir vi nu kvar i 5-7 dagar. Vi ska fira jul, göra utflykter på ön, pyssla lite med båten och avvakta en dag med lite lättare vindar innan vi stoppar ut näsan, sätter segel och drar vidare.

Fatman, visade oss Bequia

Friendship Bay -Bequia

Njuter av att vara här, vid Sugar Reef

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

Resan över Atlanten

Hej alla vänner, beklagar att det dröjt såååå lång tid sedan förra blogginlägget. Det har varit svårt att att hitta stabilt internet men faktiskt också svårt att hitta tid att sitta ner och skriva. Här kommer nu en resumé över tiden i Las Palmas till idag när vi ligger i charmiga Marigot Bay i Karibien.

Vi hade hört mycket dåligt om marinan i Las Palmas så vi blev glatt överraskade när vi kom dit den 31 oktober. Låt gå för att vi hade en liten turbulent start i vårt förhållande till marinapersonalen, eftersom dem inte ville kännas vid att vi anmält vår ankomst. Detta trots att vi mailat enligt ARCs direktiv. Efter en hel del diskussioner och med hjälp av 4 andra båtar som alla protesterade ljudligt mot att vi inte fick ligga i marinan, så löste det sig och vi fick slutligen en av de bästa platserna nära ARC kontoret, nautiska shopar och restauranger. Jag fick dock epitetet ”Fighting Lady” efter den bataljenJ

Det var en stor fördel att vara på plats tidigt, vi fick ARCs besiktningar gjorda och godkända, dvs rigg checking och safety check. Vi vill verkligen uppmuntra alla att anmäla sig till Jerry the Rigger. Vi hade gjort en rigginspektion i Sverige innan vi avseglade men detta var något helt annat. 2016-11-05-13-58-03Jerry var enormt noggrann och det kändes tryggt när vi passerade hans kontroll, med berömt godkänt. Det var många båtar som fick  nedslag trots att dem var i mycket gott skick, små saker som man inte i vanliga fall tänker på men som ute på Atlanten, under stor påfrestning, kan göra skillnad mellan ett rigghaveri eller en fortsatt bra seglats mot Karibien. Vi han också skaffa oss det vi behövde i lugn och ro, t ex en Jon Buoy, en räddningsmodul vid man över bord, och vi investerade slutligen också i en släpgenerator från Watt & Sea. Till er som ska segla ARC 2017 så vill vi säga att känn ingen stress att skaffa utrustning ni saknar på vägen, för i hamnen i Las Palmas finns den proffsigaste nautiska shop vi sett –Rolnautic.

På lördagen den 13 november kom Micke och Tina ner till Las Palmas för att hjälpa till att bunkra och vara med om ARCs alla festligheter.

Hela upplägget som ARC har och deras personal på plats ska verkligen ha  en eloge!

Mycket proffsigt genomförande av tiden i Las Palmas. Under ett par dagar hölls det seminarier om allt från bunkring till  väder och katastrofnavigering (med hjälp av en stekpanna!).Vi gick på alla seminarierna. På kvällarna bjöd ARC, genom olika leverantörer, på sundowners (en drink) och diverse middagar. Den” roligaste var nog temafesten Eternal spring. img_3472Vi hade hittat en partyshop några gator från marinan där vi inhandlade diverse kul hippieprylar och när vi bytt om gick vi ut och åt middag, tala om succé. Folk skrattade så tårarna rann när dem såg framförallt Conny och Micke som hade två fantastisk peruker och helt galna kläder.

Mycket tid la vi också på att bunkra goda råvaror, som kött och frukt/grönt. På Ultimo hade vi bestämt att vi skulle ha en säker, bekväm och god överfart. Il cortez Ingles har en fantastisk supermarket med jättebra service till alla båtar.

Mums massor av god mat

Mums massor av god mat

Dem fryser, vacumpackar och levererar direkt vid båten. Det gjorde shoppingen till ett rent nöje.

Specialavdelning för skinka -om vi köpte? Så klart!!

Specialavdelning för skinka -om vi köpte? Så klart!!

Vi hade 4 fulla kundvagnar innan vi var klara, som personalen snabbt och effektivt packade åt oss och sedan levererade till Ultimo två dagar senare.

Handla var ett nöje på Cortez Ingle

Handla var ett nöje på Cortez Ingle

Torsdag den 17 november fick vi äntligen återse familjen! Först kom pappa och Birgitta och dagen därpå efter diverse flygstrul så kom äntligen Angelica och Robin. Vad underbart  att få krama om dem efter 7 månader. Vi hade ett par gemensamma middagar hela gänget men också en egen kväll med bara Angelica och Robin på Hotel St Catalina. Det betydde jättemycket för oss att dem kom och vinkade av oss.2016-11-20-11-16-38

Den 20 november gick så starten i årets ARC rally. På morgonen infann sig lite stress trots att vi haft stenkoll på läget ganska länge. Att släppa taget om familjen var det svårast. Men vid 11.30 styrde vi ut ur Las Palmas marina tillsammans med 230 andra båtar för att börja den långa seglingen över Atlanten. Vilken folkfest det var! Det står massor av människor längs pirerna som ropar och vinkar medan musik dånar ut från marinkontorets tak.

Det fanns egentligen två vägval. Den första rutten gick norrut. Här skulle det blåsa kraftigt vilket är bra men det skulle också innebära grov sjö från sidan. Vi hade ju tidigt bestämt att vi skulle ha en bekväm segling, äta gott och mysa av överfarten. Alltså blev det den andra, klassiska rutten som vi valde. Den gick söderut mot Cap Verde och sedan västerut mot St Lucia.

Ganska snart, efter ett par dagar kom vi in i ett stort område med mycket svaga vindar.2016-11-20-07-59-55Ultimo är en relativt tung havskryssare byggd för mycket vind, så i de här svaga vindarna rörde hon sig knappt framåt. Otroligt frustrerande att dag ut och dag in rulla runt i vågor utan något driv i seglen.

Lugn natt på Atlanten

Lugn natt på Atlanten

Slutligen bestämde vi oss för att försöka motorera ur stiltjen. I cruisingklassen är det tillåtet att motorera men man får straffpoäng. Det bestämde vi snabbt att vi inte bryr oss om, utan behöver vi motorera så gör vi det. Vi hade lite kontakt med andra båtar ungefär varannan dag, antingen på vhf eller via mail och alla vi pratade med motorerade till och från. Efter fem dagar i stiltje kom äntligen den första rapporten om att vind var att vänta under de närmsta dagarna. Vilken lättnad.

Även om vi hade lugnt seglingsmässigt så var det livligare på fiskefronten. Micke har levt upp till sina stora ord och levererar fisk varje dag. De första fiskarna ansåg vi vara för små, så dem släppte vi tillbaka i havet. Men så fick han stornapp. Fisken, en Maimai på över 20 kilo, drog ut hela linan och det blev en kamp på ca 1 timme innan Conny kunde hjälpa till och lyfta ombord jättefisken. Det var 1,25 lång.2016-11-30-16-36-17 Vi beslöt att även låta den här fisken få sin frihet tillbaka, eftersom den var alldeles för stor för att vi skulle kunna äta upp den och frysarna dessutom var fulla med mat. Det var en otrolig upplevelse att se den stora fisken slutligen ge upp. Den sprattlade inte en enda gång när vi tog ombord den för att ta ut kroken ur munnen. Den låg precis still och konstigt nog behöll den sin färg. Maimai brukar tappa sin vackra färg så fort man tar upp dem. När vi mätt den hjälptes vi åt att släppa den fri igen. Så fort den kom i vattnet vände den sig mot båten och tittade i flera sekunder på oss, simmade en liten bit och vände tillbaka och tittade igen innan den simmade bort. Jag tror faktiskt att den var häpen över att slippa loss.

Vi köpte ett Parasail i La Rochelle i somras och vi har seglat det vid ett par tillfällen men det blåste fortfarande för lite för att Ultimo skulle komma till sin rätt.

Med rätt förhållande, är Parasail bästa seglet

Med rätt förhållande, är Parasail bästa seglet

Vi fick rådet att segla det i 10-15 knop men Ultimo behöver 15-20 knop för att seglet ska orka kompensera vågorna utan att vinden slås ur seglet. Väderprognosen sa dock att vinden skulle öka på sena eftermiddagen/kvällen. Precis när vi satt Parasailet den här dagen, ven det till i fiskespöt och linan gick ut med en rasande fart. Trots att Micke och Conny hjälptes åt för att försöka bromsa rullen hade dem inte en chans.

Micke kämpar med att hala in stora fiskar

Micke kämpar med att hala in stora fiskar

Slutligen gick linan av och vi var nog så glada för det. Dagens fisk var betydligt större än gårdagens stora Maimai, då gick det att bromsa. Vid dagens fångst hade vi inte en chans mot fisken. Vi tror att det var en svärdfisk eller en riktigt stor tonfisk dessa fiskar kan bli enormt snabba när dem kommer upp i storlek.

En natt när vi motorerade ur stiltjen vaknade jag med ett ryck. Hela båten vibrerade kraftigt och plötsligt la motorn av. Jag flög upp ur kojen och mötte Micke i salongen. Vi kunde höra Conny svära uppe i sittbrunnen och förstod att det inte var bra. Vi stirrade ut i beckmörkret och ner i Atlantens svarta vatten medan Conny pendlade mellan fram och back. Vi kunde inte se något, men så plötsligt upphörde vibrationen och motorn tuggade på framåt i sin lugna takt igen. Bakom Ultimo flöt något stort vitt iväg in i det omslutande mörkret och försvann. Troligen en bit av en pressening eller ett segel. Kändes otroligt bra att vi lyckades få det att släppa.

Vi fick lite problem med vår watermaker på överfarten. Den var lite tjurig att starta och när den gick igång upplevde vi ett litet litet saltgenomslag. Jag sände en tacksamhetens tanke till att vi bunkrat så mycket vatten på flaska trots att många frågade oss om varför, när vi har en så stor watermaker. Nu gjorde jag en snabb uträkning för att se om vi måste ransonera. Jag kom fram till att vi hade 2 liter vatten per person i 10 dagar. Vi hade dessutom läsk och öl. Det kändes ändå tryggt att flera båtar ropade upp oss, när det blev känt att vi hade problem, och var villiga att donera vatten om det skulle behövas. Speciellt tack till Sandvita som snabbt erbjöd sin hjälp.

Vi samlade ändå regnvatten från squalls som jag kokade de första dygnen och som vi sen tappade upp och drack men efter ett par dagar när vi fått ordentligt med vind igen så slutade vi med det. När vi slutligen kom i mål hade vi drygt 25 liter vatten på flaska kvar.

Här försöker Conny undvika en massa squalls under sitt nattpass

Här försöker Conny undvika en massa squalls under sitt nattpass

Squalls hade vi mycket av under en tid. Inte så mycket vind men massor av vatten. I början undvek vi dem men på slutet tog vi tacksamt emot vattnet men också vinden då vi kom upp i bra fart.

Nattgäster - fem tacksamma fåglar på väg västerut...

Nattgäster – fem tacksamma fåglar på väg västerut…

Sista dygnen in mot St Lucia blev de bästa. Vi fick äntligen frisk vind runt 25 – 30 knop och Ultimo satte av i god fart mot Karibien. Vi fick vår absolut bästa upplevelse en av dessa nätter. Månen lös upp hela havet som såg ut som av silver. Det kändes som Ultimo jagade fram över havsytan, där hon lyftes som av en osynlig hand och slungades fram av varje våg. Vi surfade/seglade i 10-13 knop. Jag hakade fast min säkerhetssele och satt som i en sadel över sittbrunnssargen och bara njöt av Ultimos samspel med havet – den häftigaste upplevelsen i mitt liv och som jag alltid kommer att bära med mig i hjärtat.

20 dagar, 9 timmar, 50 min och 2 sekunder efter att vi lämnat Las Palmas seglade vi över mållinjen i Rodney Bay, St Lucia. Att höra målbåtens välkomnande över VHFn var underbart. ”Gratulerar, välkomna till Karibien, bra seglat. Nu väntar rompunch, massor av partaj men ni får också sova ut i en stilla koj. Återigen välkomna till Rodney Bay Ultimo – well done”

Vi gled i kolmörker in i marinan och där på kajen stod Tina! Vilken otroligt härlig känsla det var att återse henne. Jag hoppade av och kramade henne hårt ” varsågod nu får du Micke tillbaka som jag lovat” – vi skrattade båda. Så gott som vi sov denna första natt i hamn har jag inte sovit sedan jag var barn.

Vackra nätter till havs

Vackra nätter till havs

Summering av överfarten är att vi hade för lite vind under 5-6 dagar. Vi hade en mycket orolig sjö som oftast kom från tre olika riktningar samtidigt, vilket är lika obekvämt som ovanligt. Vi har pratat med många av besättningarna och ingen har upplevt Atlanten så rörig som denna överfart. Ombord på Ultimo har vi ätit gott och allt har fungerat över förväntan bra. Inga stora skador eller problem så summa sumarum har vi haft en fantastiskt bra överfart.

Väl i Rodney Bay så bara njöt vi av att äta ute och sova till vi vaknade. Conny hade sett att man kunde åka på en äventyrsdag till regnskogen och göra en zip wire tur. Så jättekul!

Snygga är vi inte - men Jisses vad kul vi hade!

Snygga är vi inte – men Jisses vad kul vi hade!

Man får på sig en rejäl sele, hjälm och skyddshandskar och får sen gå/klättra upp till en plattform uppe i trädkronorna. Där kopplar säkerhetspersonal på dig på wiren och sen får en i taget slunga sig iväg. Du åker obromsat ca 25-30 mph mellan olika plattformar högt upp över marken. Jag som är höjdrädd var jättespänd men efter första och andra wiren så var det bara sann glädje att sväva fram bland trädtopparna. Stor eloge till Tina som också är höjdrädd men som klarade alla 12 banorna!

Yabadabadoo - det här var inte sista gången!

Yabadabadoo – det här var inte sista gången!

I lördags 17 december var det sista ARC dagen, vilken avslutades med en stor fest och prisutdelning för över 200 båtar och deras besättningar. För att vi alla skulle få rum, hölls festen på en stor idrottsanläggning en bit från marinan.

Jag hade fått ett mail på dagen från Andrew Bishop, om att Ultimo skulle få pris. Jag trodde först att det var på skoj. Vad i all sin dar skulle vi få pris för? Vår placering var inte bland de tre första i vår klass. Plötsligt dök det upp en bild på mig, Conny och Micke på storbildsskärmen och jag  ropades fram för att ta emot priset för snabbaste kvinnliga skeppare i ARC 2016. Wow vilken känsla, så jätteroligt! Dessutom var själva priset superfint.

Stolt och lycklig att vi tillsammans fick en jättebra överfart!

Stolt och lycklig att vi tillsammans fick en jättebra överfart!

Det som gladde mig speciellt var reaktionen från vår kompisbåtar från Sverige, England, USA, Frankrike och Norge. Efteråt kom de fram gav en kram och gratulerade, uppriktigt. Speciellt kommentaren från engelska båten White Satins kvinnliga besättning –”Jag är stolt över dig” värmde otroligt.

Det är väl ganska typiskt och tråkigt att den enda som inte gratulerade var en svensk båt med en kvinnlig skeppare som utbildar kvinnor. Hon stegade rakt fram nästa dag när vi åt frukost, utan att gratulera eller säga god morgon och ville veta hur vi har arbetsfördelningen ombord! Lågvattenmärke….

Nu är vi i Marigot Bay, i morgon tisdag lämnar Micke och Tina oss – det blir tomt. Det tänker vi inte på i dag utan håller fanan högt in i det sista…2016-12-20-21-52-54Micke har seglat och varit med totalt nästan sex veckor. Det är otroligt hur bra det fungerat. Vi kommer att sakna honom och hoppas att han och Tina kommer till Panama eller Galapagos om 1,5 år för att segla med till Franska Polynesien.

På torsdag morgon lättar vi och kompisarna på Bushpoint från Marigot Bay och sätter kurs på Admiral Bay, Bequia för att fira jul med ett 20 tal skandinaviska båtar och förhoppningsvis se svenska Per gifta sig med sin norska Mona på stranden…

Äventyret fortsätter….

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Vulkaner, konserver & middag hos Omar Sharif

Nu har vi snart varit 10 dagar på Lanzarote och tiden bara flyger iväg. Vi har blivit en liten svensk koloni på 6-8 båtar som träffas av och till, diskuterar bunkring, tekniska förberedelser och äter en bit mat tillsammans då och då. Riktigt mysigt.

Conny och Fredrik

Conny och Fredrik

Vi hyrde bil några dagar och passade på att göra lite utflykter med Yasmines besättning, Mats och Lena. Första dagen besökte vi grottorna Cueva de los verdes och gick ungefär 1 km i grottsystemets gångar.

Cueva de los verdes

Cueva de los verdes

2016-10-12-10-34-21
Fascinerande plats där befolkningen på Lanzarote gömde sig för pirater förr i tiden. Borde varit ganska säkert med tanke på att grottorna sträcker sig totalt ca 7 km under jord.  Därefter körde vi till den fantastiska utsiktsplatsen Mirador del Rio med en vidunderlig utsikt mot Islas Graciosa.

Hänförande utsikt på Graciosa

Hänförande utsikt på Graciosa

Vi hade tur med vädret eftersom det var molningt hela vägen fram men när vi steg ut på utsiktsplatsen skingrades molnen och vi kunde njuta av utsikten.2016-10-12-11-58-04

Vägen vinglar sig igenom några vingårdar och man förundras över att dem lyckas hålla liv i vinplantorna i det karga landskapet. Det lokala vinet är dyrt och nu förstår vi varför. Det krävs enorm möda för att framställa det.

På kvällen gick vi 5 båtar på middag på i vårt tycke stans bästa restaurang ”Divino”. Vi hade jättetrevligt, här vilar inga ledsamheter och det diskuterades livligt runt bordet.

Middag seglargänget

Middag seglargänget

Tack hela gänget för en riktigt mysig kväll. Många trevliga kvällar har det blivit också i hamnen2016-10-14-23-52-07 Så vad gör vi hela tiden kanske ni undrar, förutom att gå ut och äta…

Ja vi har rätt mycket som ska checkas och gås igenom innan vi kommer till Las Palmas. Har vi tillräckligt många nödraketer, är radarreflektorn tillräckligt stor, sitter det stripes på alla schackel, finns det pluggar fastsatta vid alla skrovgenomföringar mm mm

2016-10-19-14-40-23

Många saker ska fixas innan det är dags att korsa Atlanten

Vi har också lagt ner tid på planering av bunkring dvs beräkning av åtgång av mat, dryck, toapapper, tandkräm mm Sen har allt förts upp i en lista, vi har inventerat vad vi haft ombord och sedan räknat ut vad som skall kompletteras och köpas nytt. Det är jätteskönt att ha gott om tid på sig. Nu kan vi handla i stort sätt alla konserver vi behöver här på Lanzarote och slippa tänka på det när vi kommer till Las Palmas. Då kan vi köpa färskvaror och ägna tiden åt familj som kommer ner för att vinka av oss.

2016-10-17-15-20-05

Lite burkar kvar att tvätta

Alltså satte vi av mot HippoDino och Merkadona och bunkrade två fulla vagnar med konserver, treats och stapelvaror. Allt lastades sedan upp på bryggan och Conny tvättade alla burkar och flaskor samt avlägsnade alla etiketter. Burkar och flaskor numrerades sedan och listan över konserver/nr sitter nu på insidan luckan till konservfacket så man kan hitta det man söker. Själv skurade jag ur hela kölsvinet, plastade torrvaror eller hällde över innehållet i burkar så att vi inte har några kartonger kvar ombord.

Burkar, kartonger överallt

Burkar, kartonger överallt

Det var väl tusan om vi skulle få objudna gäster ”kackerlackor” ombord.

Sen var det dags för en ny utflyktsdag den här gången till Lanzarotes ännu levande vulkan som hade sitt stora utbrott 1730-36 och 1824 då de bördigaste områdena på ön begravdes under lava tillsammans med flertalet byar.
2016-10-14-11-07-24Än i dag är temperaturen ca 100 grader bara någon decimeter under jordytan. På toppen av vulkanen finns en restaurang som lagar maten på glödande lava från berget.

Vi stannade inte där eftersom det var för tidigt för lunch, men konstaterar tacksamt att vi åkt tidigt på morgonen för nu ca 2 timmar senare ringlade kön lång av bilar och bussar som ville besöka toppen. Mats, Lena och vi for vidare ner till byn El Golfo där vi åt lunch sittande precis i kanten av havet medan vågorna dånade in. Härlig känsla…2016-10-14-12-13-05

Det är så häftigt att göra alla dessa saker tillsammans med vänner som har samma utmaningar/mål som vi själva, det förenar verkligen.

På tal om drömmar…på hemvägen besökte vi Lagomar, en av Lanzarotes mest spektakulära privata fastigheter, majestätiskt bildad runt samma bergarter från vilken den byggdes.

Lagomar, en gång Omar Sharifs hem

Lagomar, en gång Omar Sharifs hem

Ett vulkanisk stenbrott med naturliga labyrinter och grottor. Ett verkligt spektakulära konstverk skapat av naturen från smält lava som en gång rann ner för samma sluttningarna av den gamla vulkanen ovanför Lagomar

Omars Sharif´s grottbar

Omars Sharif´s grottbar

Ursprungligen utformades ”byggnaden” av César Manrique och designades av konstnären Jesús Soto för den brittiska utvecklaren, Sam Benady, med en arkitektonisk vision som kan framkalla mentala bilder från Arabian Nights mytologi.

I början av 1970-talet kom skådespelaren Omar Sharif till Lanzarote för att filma ”The Mysterious Island”, o_the-mysterious-island-of-captain-nemo-omar-sharif-lbx-f216han besökte Lagomar, förälskade sig i den och köpte den. San Benady visste om Sharif rykte som kortspelare och utmanade honom till en omgång Bridge. Sharif accepterade utmaningen, utan att inse att Benady  också var europeisk mästare i Bridge , och Omar förlorade huset.omar-sharif-card-player

Vi tänker att här måste det vara häftigt att äta middag och ett par dagar senare ”lurar” vi med oss kompisarna Fredrik och Jeanette på Bushpoint. Vi kommer till Lagomar när mörkret precis sänkt sig och om det var häftigt här på dagen är det ännu mer spektakulärt i mörkret

Middag på Lagomar

Middag på Lagomar

Ljussättningen lyfter skickligt fram bergets karaktär. Här finns en liten men stilfull restaurang som överraskar med att hålla bra klass på mat och dryck och det här blir en av de godaste middagar vi ätit här på Lanzarote.

Just nu varvar vi alltså dagarna med bunkring (handla), stuva båten, fixa små detaljer som ARC kräver inför överfarten…men vi hinner njuta lite också i skuggan av en palm

Vila i skuggan efter ett svalkande dopp

Vila i skuggan efter ett svalkande dopp

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

Lanzarote – nu är vi här!

Bye bye Portimao

Bye bye Portimao

Den 30 september lättade vi ankar ifrån Portimao och styrde rätt söderut ut i havet med Lanzarote som mål. Det hade blåst kraftiga ostliga vindar genom Gibraltar Strait under nästan en vecka med grov sjö som följd. När vi kommit ut ca 50 sjömil korrigerade vi kursen, under ett dygn, så sjön blev mer behaglig och livet ombord lättare. Tyvärr blåste det sedan för lite under hela överfarten, i snitt runt 12-14 knop vilket är alldeles för lite för Ultimo på läns.

Vi seglar parasail för första gången

Vi seglar parasail för första gången

Vi prövade vårt Parasail för första gången, vilket kändes lite nervöst och svettigt innan vi fick till det, men det blåste till slut för lite även för det så vi motorseglade  en stor del av sträckan för att också minska vågornas rullande.

Trots lite vind, fick vi en härlig överfart och det var vår första längre sträcka ensamma. Allt funkade klockrent och det vaktschema om 3-timmarspass som vi fått tips om av ett engelskt par, passade oss perfekt. Nätterna var magiska med en otrolig stjärnhimmel.

Gryning på väg mot Lanzarote

Gryning på väg mot Lanzarote

Nu hade vi äntligen fått sjöben och ingen av oss besvärades längre av vågorna utan vi mådde jättebra. De två första dygnen såg vi varken några båtar eller AIS mål. Vi kände oss helt ensamma, där vi vaggade fram över havet. Sista dygnet såg vi ca 5 fartyg men inte en enda segelbåt.

Efter 3 dygn och 5 timmar kunde vi så angöra Arricife, Lanzarotes huvudstad. Marina Lanzarote öppnade för två år sedan och är en mycket modern och fräsch marina. Personalen är hjälpsam och i stort sätt all service finns att tillgå. Dessutom är det billigt

I marinan låg också våra vänner på SY Aela och det blev ett kärt återseende. Dem var jättegulliga och bjöd oss på en trerättersmiddag ombord på Aela – supergott med kanelkladdkaka till erfterrätt eftersom det var kanelbullens dag:)

Timoty & Emmie

Timoty & Emmie

Fia & Emmie

Fia & Emmie

Kanelkladdkaka - himmel vad gott!

Kanelkladdkaka – himmel vad gott!

I hamnen har vi OSK-kompisarna Tommy & Helen på Bonnie af Stockholm och Mats & Lena på Yasmine. Dessutom kom Bushpoint med Fredrik & Jeanette äntligen ikapp oss i går kväll. Det firades med skumpa hos oss och en härlig gemensam middag hos Mats och Lena på Yasmine på kvällen.

Conny och Fredrik

Conny och Fredrik

Vi firar med skumpa att Bushpoints jakt på Ultimo är över!

Vi firar med skumpa att Bushpoints jakt på Ultimo är över!

Tänk att vi seglat till Kanarieöarna på egen köl! Det känns ofattbart. Känslan delar vi med dem andra som seglat hit för första gången. Man tänker tillbaka på alla kvällar på OSK där man drömt om detta och förberett sig. Då var det ibland en ganska svindlande tanke att vi skulle segla hela vägen själva – men nu har vi gjort det och det har gått jättebra.

Vi har det så mysigt just nu. Pysslar med båten, ingen stress utan kan nu njuta och förbereda oss inför ARC. Nu i veckan ska vi hyra bil och se oss omkring. Det lär finnas flera mysiga utflyktsmål på Lanzarote väl värda ett besök så dem ska utforskas. Nu har vi också fått nyheter hemifrån att vi kanske får besök till helgen – så himla mysigt

Välkomna!

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Tiden på Algarve

2016-09-18-15-23-50

Cabo de Vincente, när vi rundade blev det plötsligt varmare – så skönt

Den 18 september rundade vi Cabo de Vincente, Europas sydvästra hörn och direkt kände vi skillnad i temperaturen. Vinden blev varmare och vi kom också undan den värsta dyningen. Vi surfade lugnt in till Sagres där vi ankrade över natten.

Sagres, här ankrade vi första natten med hela havet utanför

Sagres, här ankrade vi första natten med hela havet utanför

Vi har haft det underbart här på Algarve, där vi nu snart varit i 10 dagar.

Underbar solnedgång i Portimao

Underbar solnedgång i Portimao

Club Nau

Mysiga Club Nau

Mysiga Club Nau

Utsikt från Club Nau

Conny har hunnit bli av med sitt gips och det har fått gå lite tid utan att han ansträngt handen. Det tar nog två-tre veckor till innan den är stark som förut men nu törs vi (läs jag) i alla fall sikta på en längre överfart. Vill absolut inte att han riskerar att slita upp benbrottet igen.

2016-09-25-15-56-29

På väg mot Vilamoura

Så vi har nyttjat tiden till att undersöka Algarvekusten, pyssla lite ombord och bara lata oss. Vi har hyrt bil i fyra dagar och sett hela kusten från Spanien och även en bit upp i bergen ovanför själva Algarve.

2016-09-27-12-01-52

Vackra Lagos, tyvärr fanns det ingen plats för Ultimo i marinan som var fullbokad

Vi har gjort en heldag i Lagos och haft det jättemysigt i de gamla gränderna, ätit gott och bara njutit.

Inloppet till Lagos

Inloppet till Lagos

Nu har vi bunkrat och håller på att laga mat inför överfarten till Lanzarote som vi beräknar tar 4-5 dagar. Conny lagar sin goda köttfärsås så vi har till ett helt kompani:)

Mums nu blir det Conny´s köttfärssås

Mums nu blir det Conny´s köttfärssås

I övrigt så avvaktar vi just nu de hårda vindar och den grova sjö som råder för stora delar av sträckan men siktar på att gå på fredag morgon då det lugnat ner sig. Vi följer väderprognoserna noga och ser hur det påverkar vår rutt.

vi kollar färdrutt mot vädret varje dag

vi kollar färdrutt mot vädret varje dag

Nu ska det bli kul att komma till Lanzarote där vi nu har flera kompisbåtar som redan ligger eller andra som är på väg dit precis som vi är. Ska bli härligt att träffas och höra om deras resor. Vi stannar på Lanzarote några veckor för att ev. få efterlängtat besök hemifrån. Det är så skönt att inte ha någon brådska utan att kunna ta dagen som den kommer…

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Handen i kläm men också sköna dagar i Cascais

Vi har nu sakta seglat söderut längs Portugals kust. Vi har upplevt ett par dygn med dimma och vi har fixat och trixat oss mellan alla fiskenät. Måste ändå säga att vi upplevt det mycket lättare på vägen söderut än vad vi gjorde förra året vid den här tiden på vår resa norrut.20160811_140118

Connys teori om att försöka ligga på 17-20 meters kurvan där många fiskefartyg trålar har varit en bra strategi – vi har inte sett ett enda nät sedan vi började med det. Den 25 augusti seglade vi från Nazaré (förskräckligt tråkig hamn) mot Cascais utanför Lissabon. Precis när vi passerade Cabo Roca så ökade vinden kraftigt och vi hade plötsligt 35-40 knop (17-20 m/s) rakt i aktern. Vi formligen flög fram och dessutom med kraftig sjö som tryckte på lite extra. Efter några sjömil var det dags att gira babord och söka sjölä på vår väg in till Cascais. För att kunna gira behövde vi ta in storseglet något och göra en kontrollerad gip. För att göra en lång historia kort så släppte bombromsen i ett visst läge och Conny fick ett kraftigt slag över handen av handtaget till storskotswinchen. ”Det är nog illa” sa han och lät mig kika på handryggen där det nu var ett hål så man såg benen inne i handen. Tryckbandage kom snabbt på plats, smärtstillande medicin och vila med handen högt en stund till tabletterna tagit. Tack och lov kom vi ganska snabbt i sjölä och rullningarna men även vinden la sig något.

Marina de Cascais

Marina de Cascais

Vi ropade upp Cascais marina och bad om assistans när vi skulle lägga till och vi möttes upp i bukten av en ribbåt med två glada dock masters. Dem var jättehyggliga, Conny kunde köra in Ultimo trots att han hade jätteont, jag la till alla tampar som vanligt men det kändes skönt att få gå direkt in i hamnen på rätt plats direkt utan att först stanna vid receptions pontonen. När vi lagt till körde grabbarna mig till marina office så jag kunde checka in oss och sen skjutsade dem mig tillbaka och ordnade taxi till sjukhuset.

På sjukhuset konstaterade läkaren att Conny haft tur i oturen. Benet som var avslaget låg i position så det som behövdes var att sy igen såret och sedan gipsa handen.2016-08-26-00-04-37 Så nu har vi 2016-08-26-00-22-39tillbringat ett par lata dagar här i Cascais. Gipset ska sitta på i fyra veckor men att vara gipsad i en marina är en social dörröppnare, alla frågar vad som hänt. Folk har varit otroligt snälla och anmält sig att hjälpa oss med allt möjligt. Bäst var ändå ungdomarna på Aela som ankrat ute i bukten och som bakade en ”Krya på dig” tårta – wow vad god den var!2016-08-31-18-09-30

En dag hyrde vi en van med chaufför som tog oss och Aela (Timoty, Emmie och Fia) till UNESCOs världsarv Sintra. 2016-09-01-13-13-43Vackert och med en otroligt utsikt ända ut till havet. Vi klättrade runt i den gamla Moriska borgen och jag lyckades överkomma min mest akuta höjdskräck.2016-09-01-12-20-08Efter att vi kollat in slotten bjöd ungdomarna på lunch i Sintra stad, jättetrevligt – tusen tack.

Lunch med Aela i Sintra

Lunch med Aela i Sintra

img_1330Vi har passat på att fixa de sista på Ultimo så vi sk slippa det i Las Palmas. Vi har haft service på frysen och fyllt på freon och lagat en fläkt som hade givit upp och sen har vi bytt batterier i båten. Dem klarade inte längre att laddas fullt och efter att ha koll,at så är livslängden på vanliga blybatterier ca 5-6 år, så det var helt enkelt dags. Vi undersökte Litium men det skulle bli alldeles för dyrt eftersom vi behöver 13 st! Alltså blev det ett mellanting och vi beställde Gel batterier. Dem blev installerade häromdagen och vilken skillnad! North Sails i Cascais har sytt solskydd till framrutorna, förstärkt sömmarna i sprayhooden och fixar nya skydd lite här och var.

Vi är ganska rastlösa nu när ”hamnrötan” har börjat gnaga på oss men jag vill inte ge mig av på någon längre överfart innan Connys arm har läkt och gipset är borta. Vi planerar att sakta segla söderut i början/mitten på veckan som kommer, efter att vi fått de sista grejerna från North Sails. Vi går korta sträckor när vädret är bra och målet är Portimao på Algarvekusten dit vi vill komma till nästa helg.portimao

Tills dess njuter vi av alla aktiviteter i Cascais. Just nu pågår en ljusfestival där massa vackra ljusfenomen och filmer visas på fasader, fortet och gatorna. Jättehäftigt vad man kan göra med ljus.2016-09-08-23-26-49 Varje vecka är det någon ny festival så tråkigt behöver man inte ha det här.

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Vi ser oss omkring

Under stormen hyrde vi bil och gjorde två jättemysiga utflykter. den första gick till Santiago de Compostela, staden som är målet för 10 000-tals pilgrimer varje år. Då Paul och Victoria på Vivarel tagit bussen hit tidigare i veckan så hade dem tips på några riktiga pärlor. Bl a där vi fikade, så vackert!

2016-08-09 11.45.14Nästa dag körde vi kustvägen till Finisterre, den bland sjöfarare ökända klippan. Finisterre ligger i början på den sk. Dödens Kust som sträcker sig från Finisterre och till Coruna. Här blåser det ofta kraftigt och sjön blir snabbt grov. Det beror på att klippan är 650 m över havet men hela 1500 m under havet. Atlantens vatten som rör sig mot kusten pressas upp på liten yta vilket leder till hög grov sjö. Men klippan är också en av de mest näringsrika platserna för havets innevånare då vatten från djupet kommer upp till ytan.

Vi passerade platsen i mycket lugnt väder och såg både klumpfisk och små sköldpaddor under seglatsen. Vägen från Muros ut till Finisterre slingrade sig genom små fina byar och förbi en del sagolikt vackra stränder.

vid Cabo Finisterre

vid Cabo Finisterre

Väl ute vid fyren kollade vi in stormen och hur den påverkade havet. Uppifrån såg det inte alls så farligt ut, men väl tillbaka till marinan kom det flera båtar bl a med professionella leveransseglare som vittnade om att dem haft behagligare turer till havs än i dag.

Efter Muros seglade vi via Bayona till Vigos och därefter till Vina do Castelo. På väg in mot hamnen upptäckte vi att här hade vi varit med bil 13 år tidigare. Vi bilade runt Portugal och bodde på slott och stora gårdar dvs hemma hos människor i en exklusivare form av bed and brekfast.

Casa de Ameal

Casa de Ameal

Då bodde vi här i Viana do Castelo hos två gamla, otroligt vackra systrar som var döttrar till den sista kejsarens marinminister. 2016-08-18 20.44.54Dem hade ett otroligt vackert hem och en fantastisk berättelse. Bl a hade dem som barn ett sommarresidence bredvid katedralen St Luzia, på berget över staden. I modern tid skänktes detta residens till Portugisiska staten eftersom man inte hade råd att behålla det.

Nu cyklade vi runt under någon timme innan vi hittade tillbaka till deras hem där vi övernattat två dygn. Huset var lika vackert nu som då, systrarna var dessvärre inte kvar men en dotter drev nu gården.  Vi fick lov att gå runt och fotografera och titta trots att timmen var sen. Ska ni besöka norra portugal så stanna här några nätter – så vackert mitt i stan.

I morse reste vi vidare  till Porto. Dagen bjöd på tät dimma men mot kvällen lättade dimman och vi kunde angöra Portos nya marina, Dourado.

Dimman lättar och vi anar Porto

Dimman lättar och vi anar Porto

Här fick vi det professionellaste mottagandet ever! Vi mailade och bokade plats, marinan svarade och när vi kom var vi väntade, dem introducerade oss till staden och gick igenom allt i detalj. Eftersom vi ska segla ARC fick vi dessutom 50% rabatt på hamnavgiften!!!

Nu väntar en till tre dagar i Porto där vi ska se stan, prova portvin (såklart) och kanske hinna tvätta om solen kikar fram.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar