Kryddor och underbara upplevelser

Det är länge sedan vi publicerade ett blogginlägg och försynta frågor har kommit om det inte är dags att uppdatera hemsidan och självklart är det dags för det – sedan länge!

Vi är nu i Indonesien dit vi kom seglande från Thursday Island som är Australiens norra utpost. Vi lämnade Thursday Island på min födelsedag dvs 17 juli och satte kurs mot Kai Island och staden Debut.

 

 

Vi lämnar TI i underbart väder. Det var en hel del båtar som lämnade Australien ett par dygn före oss och de flesta av dessa la sig på en direkt kurs från TI (Thursday Island) och direkt till Debut.

Vi hade dock läst att man bör segla i Australiska vatten så länge som möjligt, då vattnen utanför Papa Nya Guinea är full av fiskebåtar och drivande nät, därför la vi en betydligt längre kurs västerut för att sedan gå nästan rakt nordligt upp till Debut.

Den här kursen skulle ge oss nästan 80 extra sjömil men det tyckte vi det var värt. Efter något dygn började vi också få rapporter om att många båtar fastnat i näten och vi var glada att vi valt en annan kurs.

22 juli 02.00 på natten kom vi efter 5 dygn till havs, fram till Kai Island. Passagen var en av de bättre och vi hade bra vind men mycket sjö hela vägen. Torres Strait är mycket grunt, ofta 10-20 meter, och det kan bygga en hög krabb sjö, vilket vi fick uppleva bitvis.

Torres Strait är förresten döpt efter Spanjoren Luis Vaez de Torres som var den första europé som lyckades segla igenom dessa grunda och svårnavigerade vatten år 1606. Idag är det hårt trafikerat av stora skepp, vilka måste passa in högvatten för att kunna passera. Vi såg många stora fartyg, både supertankers och Kinesiska Warships. Australiska kustbevakningen är mycket flitig med flygspaning i området och kallar upp både små och stora fartyg för kontroll.

Väl ankrade i Debut tog det inte lång stund innan tull, immigration och BioSecurity kom ut till båten för att klarera in oss i Indonesien. Vi deltar ju i ett rally – Sail2Indonesia och vår ankomst var noga planerad. Det var inte utan förvåning som vi noterade att 13 personer ville komma ombord för att hantera klareringen!
Alla var dock ytterst vänliga, korrekta och professionella och 30 minuter senare var vi välkomna att landstiga. För att vara ärlig så hade vi haft ganska många funderingar kring hur det skulle bli att angöra ett muslimskt land. Jag hade försökt att läsa på lite, inte minst då kvinnliga skeppare inte är så vanliga i muslimska länder. Jag hade även skaffat kläder som är lämpliga att bära mm. Det mesta av detta kom helt på skam – Tullarna visade tvärtom uppskattning och klareringen gick lättare än vid många andra tillfällen.

I den lilla staden Debut, som är mer av en by, hade man sett fram emot vår ankomst sedan länge och vi blev helt överrumplade av det varma mottagande vi fick. Bl a hade man målat en trappa i regnbågsfärg vid dingy (jolle) bryggan. En person, Karl, var ansvarig för att våra jollar togs om hand medan vi var i land. Han stod där troget från arla morgon till midnatt varje dag och hanterade det 50 tal jollar som trängdes om utrymmet. Vi betalade 5 000 rupier per dygn per jolle, dvs 3,50 SEK för hans service. Väl i land hade byborna byggt upp ett litet torg alldeles nere i hamnen och här tog barnen emot oss varje morgon med dansuppvisningar och musik. Sedan hade byborna tillsammans med lokala myndigheterna anordnat ett program för samtliga 4 dygn som vi planerat att stanna i Kai Island.

Många kvinnor hade lagat mat som dem sålde nere på torget och en full måltid kostade ungefär 30 kronor. Då kunde man välja mellan olika rätter och allt serverades i vackra små bladkorgar. Plötsligt hajade vi till när en kvinnlig röst i högtalarna förkunnande att man låtit öppna en liten ”svartbar” bakom tullhuset då man vet att vi västerlänningar tycker om att dricka lite alkohol!!! Wow nu hade dem alltså anordnat en liten bar där dem serverade coctails, vin och öl bara för oss och dem hade också skakat fram en mycket showglad bartender som blandade drinkar, shakade loss och utförde eldshow.

När alla ätit och det officiella dansuppvisningarna avslutats ja då rockade musiken loss i högtalarna och nu visade det sig att invånarna på ön verkligen gillar att dansa. Superkul, och vissa rockar loss mer än andra. Här är det vår kompis Lisa på båten Rubicon som bjuder hela torget på show – behöver jag säga att hon är från Göteborg J

Vi tog en promenad genom byn vår första kväll och vi kände oss som kungliga. Många kom fram och hälsade, önskade oss välkomna och ville ta kort med oss. Man hade pyntat byn fin inför vårt besök.  Regeringen i Jakarta har skickat pengar till färg och byborna har målat sina hus i glada färger. Många har flyttat ut växter runt sina hus så det ska bli en liten trädgård
Alla gator är kantade av flaggor och på stortavlor runt på ön önskas vi seglare välkomna till ön. Jag har aldrig känt mig mer välkommen någonstans än här.

Första nattens morgon vaknar jag vid 05.00. Det är stjärnklart ute och dagens första bön ekar melodiskt från moskén, ut över den ännu lugna mörka viken. Det är en exotisk upplevelse och jag känner mig lycklig.

En dag gör vi en utflykt med taxi till en sötvattensgrotta där man kan snorkla och vi åker också till Rainbow Village som är den muslimska färgglatt målade stadsdelen i Tuval.

På vägen träffar i en högt uppsatt polischef som slussas runt med en stor poliseskort. När vi stannar samtidigt vid en bro i Tuval så ropar han på oss, han vill också ta en bild tillsammans med oss och alla poliserna i eskorten. Ja så här sitter vi alla seglare och Indonesiens högsta polischef….

Under seglingen från TI till Debut ramlade vår fotogenlampa ner i en dyna i soffan i salongen och all olja rann ur vilket förstörde själva skumgummit i dynan. Nu skulle vi försöka hitta en butik som sålde skumgummi så vi kunde göra en ny dyna.

Vi bad Rose, som varit vår guide, att hjälpa oss och en dag tog vi en taxi tillsammans till Tuval som är öns huvudstad. Det var tur att Rose var med för vi hade aldrig hittat själva men hon fick snabbt tag i en affär och jag tror aldrig jag sett så mycket tyg i hela mitt liv. Vi hade jättetur för dem hade precis det vi sökte. Väl inpackade i taxin igen for vi iväg till en järnaffär för att få tag på lim.

När vi kom in i affären så reagerade vi då vi såg att kvinnorna bakom disken bar niqab dvs hela ansiktet utom ögonen täckta. Vi kände oss väldigt utanför där vi stod i våra europeiska kläder. Det tog dock bara ett par minuter så fascinerades vi av kvinnornas glada skratt när dem skojade med kunderna. Längst bak i butiken satt ägaren och vi gick och frågade honom efter lim. Han funderade lite tog telefonen, ringde och skickade sedan en av kvinnorna ut på stan. 5 minuter senare var hon tillbaka med en burk lim för precis det vi behövde! Hon skrev ut ett kvitto lämnade det till Conny och han tog kvittot till butiksägaren.Mannan bakom disken stämplade kvittot och när Conny frågade hur mycket vi var skyldiga, log han, lämnade över kvittot och sa att detta var en gåva från honom till Conny och han önskade lycka till.

Vi blev helt tagna, tala om kulturkrock! Dels är det fattigt, lite ruffigt ofta smutsigt men samtidigt färgstarkt och så otroligt vänligt. Människor ler, pratar nyfiket och vänligt men ingen försöker sälja något till oss hela tiden.

Efter ett par intensiva dagar här i Debut är det dags för oss att segla vidare till ön Banda ca 200 NM nordväst men innan vi lämnar har man anordnat en avskedsfest för oss seglare. Vi hämtas i bussar och körs långt söderut på ön. Vi passerar genom många små byar där byborna gått man ur huse ut och står i vinkande i vägkanten där bussen nu susar fram.

Så stannar bussarna och vi välkomnas ut. Då ser vi hur det längre fram på vägen står en massa människor och väntar på oss. När vi kommer närmare så förstår vi att det är byborna i den by där vi ska bjudas på fest. Byns präst hälsar alla välkomna genom hälsningsritual där han stänker kokosvatten över oss gäster, såsom seden bjuder. Snart hör vi ett suggestivt trummande och byborna går åt sidan och släpper fram krigare som dansar en symbolisk krigsdans och sedan förs vi fram till festplatsen

Under vår vandring så går hela byn med oss. Det här är upptakten på en fantastisk kväll där många starka känslor kommer till ytan.

Vi blir oerhört rörda över den ansträngning alla dessa människor gjort för att bjuda oss på det bästa dem har. Maten är traditionellt lagad i en jordugn, vilket i det här fallet är en jättestor grop i marken för att rymma mat till oss alla. I botten ligger glödheta stenar som sedan täcka av blötlagda banträdsblad där maten sedan placeras i lager på lager och sedan täcks över.

Vi serveras kyckling, räkor, bläckfisk, grönsaksröror med stark chili och mycket mycket mer. Mer och mer mat lyfts fram ur jorden och placeras på borden som dignar under en massa olika rätter. Det är starkt gott men också annorlunda smaker och konsistenser.

Jag känner plötsligt en lätt hand på min arm, det är Karl mannen som vaktar våra jollar i Debut. Han pekar stolt på tre unga män i övre tonåren och jag förstår att det är hans söner. Vi hälsar och jag försöker förmedla hur mycket vi uppskattats deras pappas arbete under vår vistelse här. De ler blygt och ser på sin pappa, jag hoppas dem kan förstå vad jag försöker förmedla.

Efter maten ökar musiken och det visar sig vara ett lokalt liveband som spelar så bra att vi alla trott att det varit bandad musik. Nu spritter det i benen på oss alla och stranden fylls med människor från alla delar av världen och från alla religioner. Här är det populärt med gruppdanser och vi försöker hänga med i rörelserna. Indonesiska bybor och seglare dansar så sanden skvätter och kvinnor i Niqab buggar loss. En lätt surrealistisk men helt underbar känsla infinner sig. I kväll handlar det inte om världspolitik, religion eller pengar – ikväll  finns det inget vi och dem, i kväll är det bara VI TILSAMMANS som njuter av livet på en strand under stjärnorna långt långt bort… Tack till alla vänner i Kai Island – vi glömmer er aldrig!

Ett speciellt tack till Johan på Rubicon för att vi fått publicera dina fina bilder!!!!