Ett år till havs….

I dag den 22 maj, så är det exakt ett år sedan vi släppte förtöjningarna i Jungfrusund på Ekerö. Med salutskotten ekande över fjärden la vi kurs mot Södertälje kanal kl 11.15.

Vi har precis kastat loss för det stora äventyret

Det var en bitterljuv stund. Efter år av planering och hårt arbete var det äntligen dags att segla iväg men kvar på kajen stod familj och vänner. Det kändes svårt att släppa taget om dem alla.

Vi seglade sedan från Sverige ner genom stora Bält, Kielkanalen in i engelska kanalen. Vi höll oss på matsidan dvs den Franska sidan av kanalen. Här fick lära oss betydelsen av tidvatten med höjdskillnader på upp till över nio meter och strömmar på upp till 6-7 knop.

Tidvattnet i Dieppe lite över 9 m

Man kan se vattennivån på väggen bakom

Kajerna i Dieppe när tidvattnet var på väg in

Resan genom engelska kanalen var ingen höjdare vädermässigt. Bl a seglade vi en hel natt genom det värsta åskoväder vi upplevt.

Otäck åska

En stark västlig vind innebar dessutom att vi hade motvind hela seglingen, från Der Helden i Nederländerna tills vi lämnade Cherbourg. Men så snart vi girat babord runt Frankrikes nordvästra udde mot Brest, så fick vi äntligen sol, medvind och sjön akterifrån. Hela upplevelsen ändrades som genom ett trollslag. Havet såg vänligare ut, kusten blev vackrare i solskenet och temperaturen blev behaglig och äntligen åkte sjöställen av.

Belle Ille – den vackra ön

I juli seglade vi längs den Franska kusten inne i Biscaya och passerade vackra öar och charmiga små städer. Här träffade vi på stora flockar med delfiner och vi utforskade den Franska matkulturen en njutning i sig. Väl i I La Rochelle, lyfte vi Ultimo och servade henne på Amelvarvet, som en förberedelse inför den fortsatta resan. Vi fick besök av Sandro & Mia och hade en mysig kväll tillsammans.

Tina på väg över Biscaya

På väg mot fyren i La Coruna

Där mönstrade också Micke & Tina på för att segla med oss till La Coruna i Spanien. Vi fick en fin överfart och den här gången uppförde sig ”Pirayan” dvs Biscaya oklanderligt. Vi fick några härliga veckor tillsammans innan Micke & Tina reste hem och vi fortsatte ner längs den Spanska Atlantkusten mot Portugal. I Portugal var olyckan framme och Conny skadade sin hand i en av wincharna.

Conny blev osams med en winch – winchen vann..

Det gav oss en möjlighet att lära känna Cascais under ett antal veckor. En stad vi kom att tycka jättemycket om.  I Cascais träffade vi också Yasmine för första gången, en vänskap som skulle komma att hålla länge.

När handen läkt efter 8 veckor hissade vi äntligen seglen och tog kurs mot Portimao på Algarvkusten.

Ut-/inloppet från Portimao

Därifrån gjorde vi sedan i slutet på september den första lite längre överfarten helt själva, under tre dygn på väg till Lanzarote. Vi fick en riktigt bra segling och det fungerade jättebra att bara vara två, en nyttig erfarenhet för oss.

Skön segling

Vacker solnedgång påväg mot Lanzarote

Njuter av livet till havs

På Lanzarote låg vi tre veckor och hade det toppen. Här mötte vi också för första gången Bushpoint och Bonnie af Stockholm. Vi återsåg också vännerna på Aela och Mats & Lena på Yasmine. Vi blev ett litet svenskt gäng som åt middagar på stan, hjälptes åt att förbereda bunkring av mat, serva båtarna och hade en riktig kräftskiva tillsammans.

Middag seglargänget

En mysig tid och förberedelserna vi gjorde här var mycket värdefulla när vi senare kom till Las Palmas.

Starten på ARC (Atlantic Rally for Cruisers) gick av stapeln den 20 november. Efter två veckor av intensiva förberedelser var det dags att släppa förtöjningen och sätta kurs ut ur Las Palmas Marina. Det rådde full karnevalsstämning den här dagen när de 232 båtarna gav sig av. Vi kramade om pappa, Birgitta, Tina, Angelica och Robin som rest ner till Gran Canaria för att vinka av oss. Nog pirrade det lite i magen inför atlantöverfarten.

Avvikning i Las Palmas

Besättning ombord var jag, Conny och Micke.

Team Ultimo, på väg in mot målgången i St Lucia

Det blåste svaga vindar stora delar av vår överfart och vår utmaning blev att hitta vind. Sjön var däremot orolig på stora delar av överfarten och många vittnade om att Atlanten inte var sig lik detta år. Vi var ett litet team ombord vilket vi många gånger var tacksamma för. Tiden ombord förflöt snabbt, det fanns alltid något att göra och efter ett tag förlorade åtminstone jag tidsbegreppet. Vi lagade mat, hade våra vakter, sov, fiskade, skrattade, såg på matinéfilm men inte minst tittade vi på stjärnorna. Att på natten se upp mot lanternan i masttoppen som gungande avtecknar sig mot himlavalvet, med hela universum som bakgrund – aldrig har himlen varit vackrare än mitt på Atlanten.

Oändligt vackra nätter

Att på natten segla snabbt i en mångata av silver på långa höga dyningar gav mig den häftigaste upplevelsen i år. Ren och skär hänförelse!

Micke kämpar med att hala in stora fiskar

Stor fiskelycka – Mahi Mahi

Den sista veckan innan vi angjorde St Lucia i Karibien fick vi äntligen vind och Ultimo seglade fint de sista 1200 NM in mot mål. Vi hade inga problem med båten och vi höll oss friska så det blev en lyckad överfart.

Lycklig besättning på väg in i mål 10 dec 2016

Den turen hade tyvärr inte alla deltagare i ARC. En båt sjönk på fjärde dygnet, men alla blev räddade. Två båtar fick masthaveri, en båt förlorade sitt roder och någon fick evakueras pga av sjukdom. Men det stora antalet båtar hade precis som vi en härlig om än lite långsam överfart.

Nu har vi varit 6 månader i Karibien och vi har seglat från St Martin i norr till Grenada i söder.

Antigua

Tobago Cays

Vi har träffat många fantastiska människor, både lokala och andra cruisers.

Numa & Ultimo äter gott på Ti Toque, Le Marin

Sunset drink med S/Y Yasmine på stranden – Nevis

Vännerna på Vivarel & Aela

Vi har fått många nya vänner, varit på bröllop och sett platser vackra som i paradiset. Vi har snorklat med sköldpaddor, sett haj, haft närkontakt med en stor val och sett Albatrosser dyka intill båten.

Val utanför Ile de Saints

Sköldpaddorna är nyfikna men kameraskygga

Vi har känt oss fria och lyckliga, vi har känt oss äventyrliga, vi har också känt obehag, vi har umgåtts med nya och gamla vänner från när och fjärran. Vi har hunnit bli rädd någon enstaka gång men framförallt har vi lärt oss segla och känna Ultimo. Vi är så otroligt tacksamma mot båten som hållit oss torra, trygga och som också förlåtit oss en och annan obetänkt manöver. Ultimo är nu vårt hem i själ och hjärta och vi ser fram emot livet på havet de kommande åren.

Vi firar att vi seglat 10 000 NM

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ett år till havs….

  1. Owe Ericson skriver:

    Grattis till 10 000 NM och 1 år på de stora haven.
    Tiden går så snabbt och inte känns det som det var ett år sedan ni åkte, men oj vilka upplevelser ni verkar haft/har. Det är så skoj att följa er resa, läsa och se fina bilder. Tack för att ni delar med er!!
    Owe och Katarina

  2. Reine Sköldberg skriver:

    Njuter av varje uppdatering på er sida ( då jag inte använder facebook).

    Är fortfarande spänd på att se/höra något från er drönare.
    Själva har vi varit i Frankrike och cyklat en vecka. Det får bli vår utlandssemester 😉
    Nu skall jag bry mig om vår båten här hemma. Det blir ju sommar här också (hoppas jag).
    Ha det fortsatt underbart på haven !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.