Resan över Atlanten

Hej alla vänner, beklagar att det dröjt såååå lång tid sedan förra blogginlägget. Det har varit svårt att att hitta stabilt internet men faktiskt också svårt att hitta tid att sitta ner och skriva. Här kommer nu en resumé över tiden i Las Palmas till idag när vi ligger i charmiga Marigot Bay i Karibien.

Vi hade hört mycket dåligt om marinan i Las Palmas så vi blev glatt överraskade när vi kom dit den 31 oktober. Låt gå för att vi hade en liten turbulent start i vårt förhållande till marinapersonalen, eftersom dem inte ville kännas vid att vi anmält vår ankomst. Detta trots att vi mailat enligt ARCs direktiv. Efter en hel del diskussioner och med hjälp av 4 andra båtar som alla protesterade ljudligt mot att vi inte fick ligga i marinan, så löste det sig och vi fick slutligen en av de bästa platserna nära ARC kontoret, nautiska shopar och restauranger. Jag fick dock epitetet ”Fighting Lady” efter den bataljenJ

Det var en stor fördel att vara på plats tidigt, vi fick ARCs besiktningar gjorda och godkända, dvs rigg checking och safety check. Vi vill verkligen uppmuntra alla att anmäla sig till Jerry the Rigger. Vi hade gjort en rigginspektion i Sverige innan vi avseglade men detta var något helt annat. 2016-11-05-13-58-03Jerry var enormt noggrann och det kändes tryggt när vi passerade hans kontroll, med berömt godkänt. Det var många båtar som fick  nedslag trots att dem var i mycket gott skick, små saker som man inte i vanliga fall tänker på men som ute på Atlanten, under stor påfrestning, kan göra skillnad mellan ett rigghaveri eller en fortsatt bra seglats mot Karibien. Vi han också skaffa oss det vi behövde i lugn och ro, t ex en Jon Buoy, en räddningsmodul vid man över bord, och vi investerade slutligen också i en släpgenerator från Watt & Sea. Till er som ska segla ARC 2017 så vill vi säga att känn ingen stress att skaffa utrustning ni saknar på vägen, för i hamnen i Las Palmas finns den proffsigaste nautiska shop vi sett –Rolnautic.

På lördagen den 13 november kom Micke och Tina ner till Las Palmas för att hjälpa till att bunkra och vara med om ARCs alla festligheter.

Hela upplägget som ARC har och deras personal på plats ska verkligen ha  en eloge!

Mycket proffsigt genomförande av tiden i Las Palmas. Under ett par dagar hölls det seminarier om allt från bunkring till  väder och katastrofnavigering (med hjälp av en stekpanna!).Vi gick på alla seminarierna. På kvällarna bjöd ARC, genom olika leverantörer, på sundowners (en drink) och diverse middagar. Den” roligaste var nog temafesten Eternal spring. img_3472Vi hade hittat en partyshop några gator från marinan där vi inhandlade diverse kul hippieprylar och när vi bytt om gick vi ut och åt middag, tala om succé. Folk skrattade så tårarna rann när dem såg framförallt Conny och Micke som hade två fantastisk peruker och helt galna kläder.

Mycket tid la vi också på att bunkra goda råvaror, som kött och frukt/grönt. På Ultimo hade vi bestämt att vi skulle ha en säker, bekväm och god överfart. Il cortez Ingles har en fantastisk supermarket med jättebra service till alla båtar.

Mums massor av god mat

Mums massor av god mat

Dem fryser, vacumpackar och levererar direkt vid båten. Det gjorde shoppingen till ett rent nöje.

Specialavdelning för skinka -om vi köpte? Så klart!!

Specialavdelning för skinka -om vi köpte? Så klart!!

Vi hade 4 fulla kundvagnar innan vi var klara, som personalen snabbt och effektivt packade åt oss och sedan levererade till Ultimo två dagar senare.

Handla var ett nöje på Cortez Ingle

Handla var ett nöje på Cortez Ingle

Torsdag den 17 november fick vi äntligen återse familjen! Först kom pappa och Birgitta och dagen därpå efter diverse flygstrul så kom äntligen Angelica och Robin. Vad underbart  att få krama om dem efter 7 månader. Vi hade ett par gemensamma middagar hela gänget men också en egen kväll med bara Angelica och Robin på Hotel St Catalina. Det betydde jättemycket för oss att dem kom och vinkade av oss.2016-11-20-11-16-38

Den 20 november gick så starten i årets ARC rally. På morgonen infann sig lite stress trots att vi haft stenkoll på läget ganska länge. Att släppa taget om familjen var det svårast. Men vid 11.30 styrde vi ut ur Las Palmas marina tillsammans med 230 andra båtar för att börja den långa seglingen över Atlanten. Vilken folkfest det var! Det står massor av människor längs pirerna som ropar och vinkar medan musik dånar ut från marinkontorets tak.

Det fanns egentligen två vägval. Den första rutten gick norrut. Här skulle det blåsa kraftigt vilket är bra men det skulle också innebära grov sjö från sidan. Vi hade ju tidigt bestämt att vi skulle ha en bekväm segling, äta gott och mysa av överfarten. Alltså blev det den andra, klassiska rutten som vi valde. Den gick söderut mot Cap Verde och sedan västerut mot St Lucia.

Ganska snart, efter ett par dagar kom vi in i ett stort område med mycket svaga vindar.2016-11-20-07-59-55Ultimo är en relativt tung havskryssare byggd för mycket vind, så i de här svaga vindarna rörde hon sig knappt framåt. Otroligt frustrerande att dag ut och dag in rulla runt i vågor utan något driv i seglen.

Lugn natt på Atlanten

Lugn natt på Atlanten

Slutligen bestämde vi oss för att försöka motorera ur stiltjen. I cruisingklassen är det tillåtet att motorera men man får straffpoäng. Det bestämde vi snabbt att vi inte bryr oss om, utan behöver vi motorera så gör vi det. Vi hade lite kontakt med andra båtar ungefär varannan dag, antingen på vhf eller via mail och alla vi pratade med motorerade till och från. Efter fem dagar i stiltje kom äntligen den första rapporten om att vind var att vänta under de närmsta dagarna. Vilken lättnad.

Även om vi hade lugnt seglingsmässigt så var det livligare på fiskefronten. Micke har levt upp till sina stora ord och levererar fisk varje dag. De första fiskarna ansåg vi vara för små, så dem släppte vi tillbaka i havet. Men så fick han stornapp. Fisken, en Maimai på över 20 kilo, drog ut hela linan och det blev en kamp på ca 1 timme innan Conny kunde hjälpa till och lyfta ombord jättefisken. Det var 1,25 lång.2016-11-30-16-36-17 Vi beslöt att även låta den här fisken få sin frihet tillbaka, eftersom den var alldeles för stor för att vi skulle kunna äta upp den och frysarna dessutom var fulla med mat. Det var en otrolig upplevelse att se den stora fisken slutligen ge upp. Den sprattlade inte en enda gång när vi tog ombord den för att ta ut kroken ur munnen. Den låg precis still och konstigt nog behöll den sin färg. Maimai brukar tappa sin vackra färg så fort man tar upp dem. När vi mätt den hjälptes vi åt att släppa den fri igen. Så fort den kom i vattnet vände den sig mot båten och tittade i flera sekunder på oss, simmade en liten bit och vände tillbaka och tittade igen innan den simmade bort. Jag tror faktiskt att den var häpen över att slippa loss.

Vi köpte ett Parasail i La Rochelle i somras och vi har seglat det vid ett par tillfällen men det blåste fortfarande för lite för att Ultimo skulle komma till sin rätt.

Med rätt förhållande, är Parasail bästa seglet

Med rätt förhållande, är Parasail bästa seglet

Vi fick rådet att segla det i 10-15 knop men Ultimo behöver 15-20 knop för att seglet ska orka kompensera vågorna utan att vinden slås ur seglet. Väderprognosen sa dock att vinden skulle öka på sena eftermiddagen/kvällen. Precis när vi satt Parasailet den här dagen, ven det till i fiskespöt och linan gick ut med en rasande fart. Trots att Micke och Conny hjälptes åt för att försöka bromsa rullen hade dem inte en chans.

Micke kämpar med att hala in stora fiskar

Micke kämpar med att hala in stora fiskar

Slutligen gick linan av och vi var nog så glada för det. Dagens fisk var betydligt större än gårdagens stora Maimai, då gick det att bromsa. Vid dagens fångst hade vi inte en chans mot fisken. Vi tror att det var en svärdfisk eller en riktigt stor tonfisk dessa fiskar kan bli enormt snabba när dem kommer upp i storlek.

En natt när vi motorerade ur stiltjen vaknade jag med ett ryck. Hela båten vibrerade kraftigt och plötsligt la motorn av. Jag flög upp ur kojen och mötte Micke i salongen. Vi kunde höra Conny svära uppe i sittbrunnen och förstod att det inte var bra. Vi stirrade ut i beckmörkret och ner i Atlantens svarta vatten medan Conny pendlade mellan fram och back. Vi kunde inte se något, men så plötsligt upphörde vibrationen och motorn tuggade på framåt i sin lugna takt igen. Bakom Ultimo flöt något stort vitt iväg in i det omslutande mörkret och försvann. Troligen en bit av en pressening eller ett segel. Kändes otroligt bra att vi lyckades få det att släppa.

Vi fick lite problem med vår watermaker på överfarten. Den var lite tjurig att starta och när den gick igång upplevde vi ett litet litet saltgenomslag. Jag sände en tacksamhetens tanke till att vi bunkrat så mycket vatten på flaska trots att många frågade oss om varför, när vi har en så stor watermaker. Nu gjorde jag en snabb uträkning för att se om vi måste ransonera. Jag kom fram till att vi hade 2 liter vatten per person i 10 dagar. Vi hade dessutom läsk och öl. Det kändes ändå tryggt att flera båtar ropade upp oss, när det blev känt att vi hade problem, och var villiga att donera vatten om det skulle behövas. Speciellt tack till Sandvita som snabbt erbjöd sin hjälp.

Vi samlade ändå regnvatten från squalls som jag kokade de första dygnen och som vi sen tappade upp och drack men efter ett par dagar när vi fått ordentligt med vind igen så slutade vi med det. När vi slutligen kom i mål hade vi drygt 25 liter vatten på flaska kvar.

Här försöker Conny undvika en massa squalls under sitt nattpass

Här försöker Conny undvika en massa squalls under sitt nattpass

Squalls hade vi mycket av under en tid. Inte så mycket vind men massor av vatten. I början undvek vi dem men på slutet tog vi tacksamt emot vattnet men också vinden då vi kom upp i bra fart.

Nattgäster - fem tacksamma fåglar på väg västerut...

Nattgäster – fem tacksamma fåglar på väg västerut…

Sista dygnen in mot St Lucia blev de bästa. Vi fick äntligen frisk vind runt 25 – 30 knop och Ultimo satte av i god fart mot Karibien. Vi fick vår absolut bästa upplevelse en av dessa nätter. Månen lös upp hela havet som såg ut som av silver. Det kändes som Ultimo jagade fram över havsytan, där hon lyftes som av en osynlig hand och slungades fram av varje våg. Vi surfade/seglade i 10-13 knop. Jag hakade fast min säkerhetssele och satt som i en sadel över sittbrunnssargen och bara njöt av Ultimos samspel med havet – den häftigaste upplevelsen i mitt liv och som jag alltid kommer att bära med mig i hjärtat.

20 dagar, 9 timmar, 50 min och 2 sekunder efter att vi lämnat Las Palmas seglade vi över mållinjen i Rodney Bay, St Lucia. Att höra målbåtens välkomnande över VHFn var underbart. ”Gratulerar, välkomna till Karibien, bra seglat. Nu väntar rompunch, massor av partaj men ni får också sova ut i en stilla koj. Återigen välkomna till Rodney Bay Ultimo – well done”

Vi gled i kolmörker in i marinan och där på kajen stod Tina! Vilken otroligt härlig känsla det var att återse henne. Jag hoppade av och kramade henne hårt ” varsågod nu får du Micke tillbaka som jag lovat” – vi skrattade båda. Så gott som vi sov denna första natt i hamn har jag inte sovit sedan jag var barn.

Vackra nätter till havs

Vackra nätter till havs

Summering av överfarten är att vi hade för lite vind under 5-6 dagar. Vi hade en mycket orolig sjö som oftast kom från tre olika riktningar samtidigt, vilket är lika obekvämt som ovanligt. Vi har pratat med många av besättningarna och ingen har upplevt Atlanten så rörig som denna överfart. Ombord på Ultimo har vi ätit gott och allt har fungerat över förväntan bra. Inga stora skador eller problem så summa sumarum har vi haft en fantastiskt bra överfart.

Väl i Rodney Bay så bara njöt vi av att äta ute och sova till vi vaknade. Conny hade sett att man kunde åka på en äventyrsdag till regnskogen och göra en zip wire tur. Så jättekul!

Snygga är vi inte - men Jisses vad kul vi hade!

Snygga är vi inte – men Jisses vad kul vi hade!

Man får på sig en rejäl sele, hjälm och skyddshandskar och får sen gå/klättra upp till en plattform uppe i trädkronorna. Där kopplar säkerhetspersonal på dig på wiren och sen får en i taget slunga sig iväg. Du åker obromsat ca 25-30 mph mellan olika plattformar högt upp över marken. Jag som är höjdrädd var jättespänd men efter första och andra wiren så var det bara sann glädje att sväva fram bland trädtopparna. Stor eloge till Tina som också är höjdrädd men som klarade alla 12 banorna!

Yabadabadoo - det här var inte sista gången!

Yabadabadoo – det här var inte sista gången!

I lördags 17 december var det sista ARC dagen, vilken avslutades med en stor fest och prisutdelning för över 200 båtar och deras besättningar. För att vi alla skulle få rum, hölls festen på en stor idrottsanläggning en bit från marinan.

Jag hade fått ett mail på dagen från Andrew Bishop, om att Ultimo skulle få pris. Jag trodde först att det var på skoj. Vad i all sin dar skulle vi få pris för? Vår placering var inte bland de tre första i vår klass. Plötsligt dök det upp en bild på mig, Conny och Micke på storbildsskärmen och jag  ropades fram för att ta emot priset för snabbaste kvinnliga skeppare i ARC 2016. Wow vilken känsla, så jätteroligt! Dessutom var själva priset superfint.

Stolt och lycklig att vi tillsammans fick en jättebra överfart!

Stolt och lycklig att vi tillsammans fick en jättebra överfart!

Det som gladde mig speciellt var reaktionen från vår kompisbåtar från Sverige, England, USA, Frankrike och Norge. Efteråt kom de fram gav en kram och gratulerade, uppriktigt. Speciellt kommentaren från engelska båten White Satins kvinnliga besättning –”Jag är stolt över dig” värmde otroligt.

Det är väl ganska typiskt och tråkigt att den enda som inte gratulerade var en svensk båt med en kvinnlig skeppare som utbildar kvinnor. Hon stegade rakt fram nästa dag när vi åt frukost, utan att gratulera eller säga god morgon och ville veta hur vi har arbetsfördelningen ombord! Lågvattenmärke….

Nu är vi i Marigot Bay, i morgon tisdag lämnar Micke och Tina oss – det blir tomt. Det tänker vi inte på i dag utan håller fanan högt in i det sista…2016-12-20-21-52-54Micke har seglat och varit med totalt nästan sex veckor. Det är otroligt hur bra det fungerat. Vi kommer att sakna honom och hoppas att han och Tina kommer till Panama eller Galapagos om 1,5 år för att segla med till Franska Polynesien.

På torsdag morgon lättar vi och kompisarna på Bushpoint från Marigot Bay och sätter kurs på Admiral Bay, Bequia för att fira jul med ett 20 tal skandinaviska båtar och förhoppningsvis se svenska Per gifta sig med sin norska Mona på stranden…

Äventyret fortsätter….

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Resan över Atlanten

  1. Owe Ericson skriver:

    Vilken fantastisk upplevelse att ni verkar haft över Atlanten. Ni är fantastiska och ett stort Grattis Carina till priset!
    God Jul och Gott Nytt År
    Owe och Katarina

    • Carina & Conny skriver:

      Tack snälla för feedbacken!
      Vi har det overkligt underbart just nu…känner en oerhörd tacksamhet över att vi fått möjligheten att få förverkliga vår dröm. Stort grattis till att ni också förändrat ert liv. Försök att hitta en möjlighet att komma och hälsa på vid tillfälle. Massor av julkramar till er båda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *