Biscaya ett äventyr

Efter att ha kollat PassageWeather på lördag morgon, insåg vi att det var ett kraftigt lågtryck på väg norr om oss. Vi beslöt att ge oss i väg till La Coruna. Första timmen var vädret soligt och vinden frisk runt 25 knop och Ultimo seglade fint. Efter några timmar ökade vinden till 30-35 knop och vi fick reva. Vi anlände i hård vind till la Coruna och sökte oss in till den inre hamnen där vi kom i lä och fick lägga oss på ankomstpiren.  De närmsta dagarna ägnade vi åt bunkring och utflykter upp i staden. Bl a blev vi så sugna på Mc Donalds att vi tog en taxi till närmsta restaurang!

Vi studerade vädret noga och lågtrycken låg på kö in över Biscaya och engelska kanalen. Vi kände stor frustration och osäkerhet om hur vi skulle hantera situationen. Skulle vi lämna Ultimo och flyga hem i två veckor och se om vädret skulle bli bättre eller skulle vi ta in en extra besättningsman till och försöka gå. Efter en hel del dividerande rekommenderade John att vi skulle stanna ombord och gå nästa morgon. Det skulle innebära en viss risk att vi skulle få storm under ett par timmar men det fanns också en möjlighet att vi skulle klara oss helt, om lågtrycket var lite långsammare än väntat.

På kvällen när vi satt och åt middag träffades jag av en insikt som utav en blixt. Den tidigare ägaren hade sagt att det fanns sjökort för hela världen, men tänk om det inte stämde. Jag skyndade tillbaka till Ultimo och slog igång sjökortsdatorn. La kursen över Biscaya mot hörnet av Brest. Jag zoomade in och mitt på Biscaya försvann sjökortet!!!

Vi diskuterade av och an hur vi nu skulle hantera situationen, i förhållande till att vi var beroende av att komma i väg för att inte fastna i det kraftiga lågtrycket. John hade en padda med sjökort installerade men som vi inte lyckades koppla till plottern. Varken jag eller Conny kände oss bekväma med situationen. På morgonen fick jag tag på Björn Nilsson, på BN Marin Elektronik AB på telefon. Jag berättade om vår mycket prikära situation. Björn identifierade snabbt vilka av MaxSeas sjökort vi behövde för vår fortsatta färd mot Stockholm. Sjökorten kunde jag tanka ner över nätet. Problemet var bara att vår sjökortsdator enbart hanterade franska språket. Jag satte upp min arbetsdator och försökte sedan göra installationen med hjälp av Google translate. Det ville inte riktigt funka och till slut gick jag i desperation till vår grannbåt som hade fransk flagga och knackade på. Det franska paret var mycket hjälpsamma och jag fick ta med mig datorn ombord på deras båt och mannen visade sig vara dataprogrammerare. Trots det tog Installationen ändå ett par timmar, bara för första kortet upp till engelska kanalen. Nu kände vi oss pressade att ge oss av annars skulle vi fastna en vecka i La Coruna.

IMG_1506

Vi gav oss av vid 3 tiden på eftermiddagen och vi hade fint väder och god vind akter om tvärs. Efter ett par timmar till havs ökade sjön och Ultimo vaggade fram. Vi delade upp vaktpassen och jag gick och sov en stund så att jag skulle vara i form när mitt pass började. Conny och jag hade kommit överens med John om att eftersom Conny led av sjösjuka så skulle han inte ha några pass på nätterna utan istället ta mer av dagspassen. 23.00 gick jag på och John gick för att sova. Den första 1,5 timmen blåste det ca 35 knop, dvs 17 s/m sen ökade vinden snabbt upp till drygt 22 s/m och med 27-28 s/m i byarna. Nu kändes inte situationen bekväm längre och jag gick ner och väckte John som snabbt kom upp och hjälpte till att reva ytterligare. Det är lätt att reva på Ultimo eftersom allt är elstyrt men det fungerar inte om pressen på seglen är för stor.  Nu gällde det att i grov sjö vända upp lite i vinden för att minska pressen och få in reven. Efter 10-15 minuter hade vi tagit in genuan helt, revat focken 3 rev, storen 3 rev och mesanen 3 rev. Ultimo stabiliserade sig direkt och nu gick hon som skjuten ur en kanon!

IMG_1500

Jag kände mig lite obehaglig till mods först. Det var en mycket speciell känsla att i kolmörker rusa fram i 11-12 knop rullandes 15-20 grader från sida till sida. I de här vindstyrkorna så dånar vinden verkligen och när vågorna närmade sig Ultimo uppstod ett fräsande ljud precis innan vågorna lyfte henne uppåt och framåt. John kollade på sin klocka och konstaterade glatt att han var den lyckliga av oss två, eftersom han hade ett par timmar till att sova. Han frågade om jag var ok. Vad svarar man? – Ja det är inga problem, hörde jag mig själv säga och John drog igen luckan bakom sig när han försvann ner till sin koj. Jag var åter ensam i kolmörkret

Det var det bästa som kunde ha hänt mig, för jag konfronterade min osäkerhet och utvecklade slutligen ett lugn. Ultimo betedde sig utmärkt och red på vågorna i stadig och jämn takt. Jag kände att jag kunde hantera situationen när reven väl var på plats och självförtroende växte. Jag hittade en takt i Ultimos krängande som för varje gång blev mindre obehaglig. När det väl blev min tur att lämna över till John kl 03.00 så var jag mycket nöjd och somnade trygg. Conny avlöste John kl 07.00 och han seglade sen merparten av dagen medan både jag och John hade möjlighet att sova.

IMG_1491

Vädret bedarrade och vi fick fortsatt en fantastisk resa. Efter tre dygn och 3,5 timmes segling ankrade vi på torsdagkvällen utanför Pool.

IMG_1522

Många hade följt vår resa genom ovädret, över Biscaya och upp i engelska kanalen via Marine Traffic. Redan när vi närmade oss Brest, kom de första gratulationerna till en snabb och lyckad segling via sms. Michel, vår yacht broker, som hjälpt oss på allehanda sätt efter att vi köpt Ultimo, blev lättad när han såg att vi nu passerat den mest utmanande delen av resan. Michels peppande sms, mer eller mindre varje dag,  betydde mycket för oss under färden från Valencia till Stockholm. Genom dessa sms utvecklades en affärsrelation till vänskap.

Pool visade sig vara en charmig stad med marinan strategiskt belägen bara ett par meter från shopping och pubar. Det var nu dags för mig att mönstra av ett par dagar för att resa hem till ett viktigt möte på jobbet. John ringde sin fru Rose som lovade komma nästa dag för att hälsa på och sedan skjutsa mig till flyget i Bristol. Otroligt generöst!

 

IMG_1533

Det här inlägget postades i Förberedelser. Bokmärk permalänken.

0 kommentarer till Biscaya ett äventyr

  1. Jeanette Liljekvist skriver:

    Så kul att läsa om hemseglingsäventyret, och skönt att allt gått så bra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *