Äntligen i norra Spanien

Nya inlägg på gång…

Det blev en intensiv segling från Portugal till Sverige och vi han inte uppdatera bloggen under seglingen men nu hoppas jag, med hjälp av handskriven dagbok, kunna uppdatera andra halvan av resan, så häng med..

Efter att i en vecka kämpat i motvind och hög sjö längs Portugals kust når vi äntligen Spanska atlantkusten och den lilla orten Carmarina. På eftermiddagen glider vi i solsken in i den lilla hamnen. Vi blir väl mottagna av hamnkaptenen och får en bra plats tilldelad längs med bryggan. Jag checkar in oss och blir förvånad över hur ointresserad hamnkaptenen är över att granska våra handlingar. Han ler, tar måttligt betalt och rekommenderar den enkla restaurangen i hamnen inför kvällens middag. Vi ägnar resten av dagen åt att duscha, tvätta håret och småpyssla ombord och vi njuter av att båten ligger still 🙂

Conny passar på att tvätta Ultimo och försöker spola bort allt salt. Rätt vad det är skriker han till och rusar ner i motorrummet. En tryckslang har brustit och det sprutar vatten överallt. Det är lördag kväll och första tanken är att hur ska vi få tag på en slang när det är helg? Vi har ingen lust att bli liggande flera dagar utan känner press på att komma vidare. Dessutom funkar varken vattenkranen eller toaletterna.

IMG_1461[1]
Jag får i uppdrag att med slangen i hand försöka hitta någon som kan några ord engelska så vi kan lista ut vart vi kan hitta en slang. Jag styr stegen mot hamnkaptenens lilla kontor, en kur på stora kajen. Han tittar skeptiskt på min trasiga slang, ruskar bekymrat på huvudet. En till spansk man ansluter och han pratar frenetiskt med mig på spanska trots att jag avvärjande håller upp händerna och leende försöker förklara att jag inte pratar spanska. Det stör inte honom alls, han fortsätter att prata och knuffar mig då och då vänligt i sidan och sen skrattar han så det bullrar. Plötsligt skiner hamnkaptenen upp, tar mig i armen och leder mig tvärs över kajen och fram till ett sidofönster på restaurangen. Kocken öppnar rutan, kaptenen håller upp slangen och kocken ser från den ena till den andra på oss som står utanför och sen ruskar han också med bekymrad min på huvudet. Modet sjunker i brösten men sen skriker han inåt köket och det dyker upp en liten man som tittar på slangen, sen på mig och så ler han vänligt. Hoppet återkommer när han kommer ut, tar mig i armen och sedan går vi i samlad tropp över en parkering och fram till en liten skåpbil. Han klättrar in i skåpet och rotar runt bland lådorna till han hittar en liten avlång trälåda. När han öppnar locket kan jag inte tro mina ögon – det ligger säkert 10 slangar av rätt sort och i rätt storlek i lådan.  Mannen fixar och donar och efter ca 20 min arbete har den nya slangen rätt kopplingar.

IMG_1462[1]

Jag är sååå lättad! Jag tar fram pengar och han ruskar bestämt på huvudet, jag insisterar men han vill verkligen inte ha några pengar. Däremot vill han gärna ha en puss på kinden för besväret. Jag blir både rörd och förvånad, rörd för att han trots att han sett vår i sammanhanget stora båt, men är villig att hjälpa till utan betalning och jag är positivt förvånad över att han faktiskt är nöjd med en puss som betalning och dessutom av en mogen kvinna 🙂

Connys och Johns miner var obetalbara när jag efter en timme kom tillbaka med en ny tryckslang. Nu kan vi segla vidare i morgon…

 

Det här inlägget postades i Förberedelser. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *