När blir en tanke en dröm…

Det är omöjligt att säga när det första fröet landade i medvetandet. Kanske var det när en bekant berättade att hon och hennes man skulle segla till Västindien 2011. Tanken svindlade, två personer i en liten Ballad på väg över Atlanten i stormar och vågor höga som berg. Hur vågade dem? Vi följde med spänning deras blogg och fann något helt annat än vad vi förväntat oss. Bilderna var underbara och visade på ett liv som kändes avslappnat, spännande och fjärran  från all stress. Vi började läsa andras bloggar och fann snart ett tydligt mönster av hur livet kan gestalta sig ombord, hur många människor det faktiskt är i varierande ålder som väljer att kliva av ekorrhjulet under ett eller ett par år för att utforska världen och sig själva. Skulle det vara möjligt även för oss?

Vi, två arbetshästar 50+ , har en 11,5 meters motorbåt och älskar sjölivet. Både jag och Conny är uppväxta på sjön. Jag i segelbåt och Conny i motorbåt – frågan är nu om vi kan tycka om att segla tillsammans. Förutsättningarna finns där vi älskar sjön, vi triggas av utmaningar och vi brukar behålla lugnet även i pressade situationer men framför allt så drömmer vi i hemlighet om en längre resa – alltså dags för test 1.

Jag kontaktar Leif Lindberg på First Education Sailing och över en lunch i stan förklarar jag läget för honom. Vi behöver testa på segling, framförallt för att se om Conny skulle tycka att det är lika roligt som jag tycker. Leif lovar att göra allt för att Conny skall smittas av glädjen i segling och föreslår att vi ska komma till Troon i Scottland i början på maj för några intensiva seglingsdagar ombord på Leifs båt S/Y Aqua Mare III.

Sagt och gjort i början på maj 2013 tog vi flyget till Edinburgh, hyrde en bil och körde över till Troon på västkusten. Vi anlände till en jättefin marina, allt var mycket välordnat och dessutom fanns till vår glädje en riktigt mysig restaurang i hamnen – Scotts. Första dagen gjorde vi oss hemmastadda ombord och åkte tillsammans med Leif och bunkrade på den närmaste stormarknaden. På eftermiddagen gick vi igenom de kommande dagarnas forcast på vädret och insåg snabbt att här skulle det bli åka av. Gale warning 8 sa rapporten dvs. 17-20 s/m med risk för ökande till 10. Leif frågade hur vi ställde oss till att segla en tur trots hård vind och vi sa att för oss var det ok om han ansåg att båten och vi skulle klara av det. Alltså  nästa morgon var det på med sjöställ och sjösjukeplåster som Leif  så förutseende delade ut.

Vi satte segel och gav oss av från Troon med kurs mot Isle of Arran. Vinden tog tag i Aqua Mare, lade omkull henne så fort vi kom utanför hamnen och vi fick träna på att reva. Det blåste rejält och sjön rullade, trots det blev Conny´s leende bara bredare och bredare ju längre han seglade och jag fick en varm känsla i kroppen av lycka.  Leif  fick oss att känna oss trygga och han lärde oss snabbt vad vi behövde tänka på i olika situationer. På eftermiddagen på väg in mot hamn, efter en minst sagt blåsig dag, tittade vi på varandra och Conny sa de förlösande orden ”Det här funkar, det här fixar vi!”

044

Leif och Conny ombord på Aqua Mare

Nästa morgon var stormen över oss på allvar. Vinden tjöt och slet i riggen och tillsammans med Leif beslutade vi att låta Aqua Mare vila i hamnen medan  Conny och jag skulle ta bilen på en utflykt. Det skulle visa sig att den här dagen skulle bli otroligt viktig för oss. Vi körde längs kusten upp till en liten stad, Ardrossan, där färjan till Arran går. Vi ville reka lite, eftersom vi efter dagarna ombord med Leif, skulle ha några dagar kvar för att upptäcka västkusten av Scotland. Bredvid färjeläget låg en marina med en liten restaurang där vi bestämde oss för att äta lunch.

Clyde Marina, Ardrossan

Clyde Marina, Ardrossan

Vi fick ett fönsterbord med en fantastisk utsikt över marinan och hamninloppet. ”Har du sett vilken fin båt” sa Conny och pekade mot en av kajerna nedanför restaurangen. Jag tittade och såg en vacker ketchriggad båt ligga förtöjd några hundra meter bort, jag lät blicken följa skrovets linjer och där just då hände något – jag blev förälskad.

Efter lunch strosade vi över gatan mot en båtmäklare och vår vana trogen ögnade vi igenom annonserna i fönstret. Där låg hon, seglaren som vi sett från restaurangen. Hon hette Voyager och var till salu. ”Kom vi kollar” sa Conny entusiastiskt, jag tvekade men han var redan på väg in till mäklaren. Mäklaren erbjöd oss att titta på båten, han ringde ägarna som bodde i båten och de välkomnade oss ombord. Ägarna visade sig vara ett äldre engelskt par som med stor inlevelse berättade om båten, en Amel Super Maramu, och sina 2 världsomseglingar. Jag vet inget annat ord men vi kände oss ”hemma”. Båten var byggd så att den, trots sin storlek, kunde hanteras av enbart 2 personer, med en i alla delar genomtänkt planlösning  – en båt ämnad för långa resor över stora vatten. På väg tillbaka till Troon var det märkligt tyst i bilen. Jag tror att vi redan där och då visste att livet nu tagit en ny vändning…

Amel Super Maramu

Amel Super Maramu

Leif tog del av prospektet som vi fått i handen av mäklaren när vi lämnade Voyager, och han kunde inte låta bli att imponeras över båten och dess utrustning. Dock förstod vi att han var mer än skeptisk till vår entusiasm, vilket inte är konstigt alls – han känner ju inte oss:) Efter detta fick vi några härliga seglingsdagar där vädergudarna generöst bjöd oss på solsken och friska vindar. Näst sista dagen gled vi ljudlöst in i den spegelblanka viken på Isle of Arran efter att ha seglat de 21 distansminuterna från Troon. Middag intogs i land på en pub och väl tillbaka ombord satt vi uppe länge den kvällen, delade varandras historier och avnjöt goda viner medan en fantastisk fullmåne steg på natthimlen och bildade en gata av silver mellan oss och land.

Vid Isle of Arran

Vid Isle of Arran

Jag kommer aldrig att glömma den synen så länge jag lever, det var magiskt. Nästa dag seglade vi tillbaka till Troon och det kändes vemodigt att mönstra av Aqua Mare och att skiljas från Leif. Vi hade haft några fantastiska dagar tillsammans och Leif hade levererat det han lovat mig – Conny var nu smittad av känslan för segling!

Väl hemma igen började diskussionerna av och an… Var vi beredda att göra de uppoffringar som kunde komma att krävas av oss för att kunna förverkliga drömmen och vågade vi göra dem? Tankarna snurrade, olika scenarion ställdes mot varandra, men vi kom alltid till samma slutsats –  när tiden kommer till sin ände så är det inte att vi ägt hus eller en massa prylar som kommer att räknas, utan det är alla minnen från resor, människor vi träffat och de upplevelser vi haft tillsammans runt om i världen som kommer att betyda något.  Vi enades därför om att första steget är att göra en plan för att få ”grepp om läget”. Den kvällen efter middagen fyllde vi på vinglasen och skred till verket. Vi skissade upp en enkel projektplan för hand och satte upp den på kylskåpsdörren. Vi satte datum på aktiviteterna och ett mål för när vi ska segla iväg – juni 2016.

Den kvällen i juli 2013 övergick drömmen från att vara dröm till att vara ett projekt och Conny och jag hade tagit det första avgörande steget till att på allvar förändra våra liv.

Det här inlägget postades i Drömmar blir till..., När blir en tanke en dröm. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *