Ett år till havs….

I dag den 22 maj, så är det exakt ett år sedan vi släppte förtöjningarna i Jungfrusund på Ekerö. Med salutskotten ekande över fjärden la vi kurs mot Södertälje kanal kl 11.15.

Vi har precis kastat loss för det stora äventyret

Det var en bitterljuv stund. Efter år av planering och hårt arbete var det äntligen dags att segla iväg men kvar på kajen stod familj och vänner. Det kändes svårt att släppa taget om dem alla.

Vi seglade sedan från Sverige ner genom stora Bält, Kielkanalen in i engelska kanalen. Vi höll oss på matsidan dvs den Franska sidan av kanalen. Här fick lära oss betydelsen av tidvatten med höjdskillnader på upp till över nio meter och strömmar på upp till 6-7 knop.

Tidvattnet i Dieppe lite över 9 m

Man kan se vattennivån på väggen bakom

Kajerna i Dieppe när tidvattnet var på väg in

Resan genom engelska kanalen var ingen höjdare vädermässigt. Bl a seglade vi en hel natt genom det värsta åskoväder vi upplevt.

Otäck åska

En stark västlig vind innebar dessutom att vi hade motvind hela seglingen, från Der Helden i Nederländerna tills vi lämnade Cherbourg. Men så snart vi girat babord runt Frankrikes nordvästra udde mot Brest, så fick vi äntligen sol, medvind och sjön akterifrån. Hela upplevelsen ändrades som genom ett trollslag. Havet såg vänligare ut, kusten blev vackrare i solskenet och temperaturen blev behaglig och äntligen åkte sjöställen av.

Belle Ille – den vackra ön

I juli seglade vi längs den Franska kusten inne i Biscaya och passerade vackra öar och charmiga små städer. Här träffade vi på stora flockar med delfiner och vi utforskade den Franska matkulturen en njutning i sig. Väl i I La Rochelle, lyfte vi Ultimo och servade henne på Amelvarvet, som en förberedelse inför den fortsatta resan. Vi fick besök av Sandro & Mia och hade en mysig kväll tillsammans.

Tina på väg över Biscaya

På väg mot fyren i La Coruna

Där mönstrade också Micke & Tina på för att segla med oss till La Coruna i Spanien. Vi fick en fin överfart och den här gången uppförde sig ”Pirayan” dvs Biscaya oklanderligt. Vi fick några härliga veckor tillsammans innan Micke & Tina reste hem och vi fortsatte ner längs den Spanska Atlantkusten mot Portugal. I Portugal var olyckan framme och Conny skadade sin hand i en av wincharna.

Conny blev osams med en winch – winchen vann..

Det gav oss en möjlighet att lära känna Cascais under ett antal veckor. En stad vi kom att tycka jättemycket om.  I Cascais träffade vi också Yasmine för första gången, en vänskap som skulle komma att hålla länge.

När handen läkt efter 8 veckor hissade vi äntligen seglen och tog kurs mot Portimao på Algarvkusten.

Ut-/inloppet från Portimao

Därifrån gjorde vi sedan i slutet på september den första lite längre överfarten helt själva, under tre dygn på väg till Lanzarote. Vi fick en riktigt bra segling och det fungerade jättebra att bara vara två, en nyttig erfarenhet för oss.

Skön segling

Vacker solnedgång påväg mot Lanzarote

Njuter av livet till havs

På Lanzarote låg vi tre veckor och hade det toppen. Här mötte vi också för första gången Bushpoint och Bonnie af Stockholm. Vi återsåg också vännerna på Aela och Mats & Lena på Yasmine. Vi blev ett litet svenskt gäng som åt middagar på stan, hjälptes åt att förbereda bunkring av mat, serva båtarna och hade en riktig kräftskiva tillsammans.

Middag seglargänget

En mysig tid och förberedelserna vi gjorde här var mycket värdefulla när vi senare kom till Las Palmas.

Starten på ARC (Atlantic Rally for Cruisers) gick av stapeln den 20 november. Efter två veckor av intensiva förberedelser var det dags att släppa förtöjningen och sätta kurs ut ur Las Palmas Marina. Det rådde full karnevalsstämning den här dagen när de 232 båtarna gav sig av. Vi kramade om pappa, Birgitta, Tina, Angelica och Robin som rest ner till Gran Canaria för att vinka av oss. Nog pirrade det lite i magen inför atlantöverfarten.

Avvikning i Las Palmas

Besättning ombord var jag, Conny och Micke.

Team Ultimo, på väg in mot målgången i St Lucia

Det blåste svaga vindar stora delar av vår överfart och vår utmaning blev att hitta vind. Sjön var däremot orolig på stora delar av överfarten och många vittnade om att Atlanten inte var sig lik detta år. Vi var ett litet team ombord vilket vi många gånger var tacksamma för. Tiden ombord förflöt snabbt, det fanns alltid något att göra och efter ett tag förlorade åtminstone jag tidsbegreppet. Vi lagade mat, hade våra vakter, sov, fiskade, skrattade, såg på matinéfilm men inte minst tittade vi på stjärnorna. Att på natten se upp mot lanternan i masttoppen som gungande avtecknar sig mot himlavalvet, med hela universum som bakgrund – aldrig har himlen varit vackrare än mitt på Atlanten.

Oändligt vackra nätter

Att på natten segla snabbt i en mångata av silver på långa höga dyningar gav mig den häftigaste upplevelsen i år. Ren och skär hänförelse!

Micke kämpar med att hala in stora fiskar

Stor fiskelycka – Mahi Mahi

Den sista veckan innan vi angjorde St Lucia i Karibien fick vi äntligen vind och Ultimo seglade fint de sista 1200 NM in mot mål. Vi hade inga problem med båten och vi höll oss friska så det blev en lyckad överfart.

Lycklig besättning på väg in i mål 10 dec 2016

Den turen hade tyvärr inte alla deltagare i ARC. En båt sjönk på fjärde dygnet, men alla blev räddade. Två båtar fick masthaveri, en båt förlorade sitt roder och någon fick evakueras pga av sjukdom. Men det stora antalet båtar hade precis som vi en härlig om än lite långsam överfart.

Nu har vi varit 6 månader i Karibien och vi har seglat från St Martin i norr till Grenada i söder.

Antigua

Tobago Cays

Vi har träffat många fantastiska människor, både lokala och andra cruisers.

Numa & Ultimo äter gott på Ti Toque, Le Marin

Sunset drink med S/Y Yasmine på stranden – Nevis

Vännerna på Vivarel & Aela

Vi har fått många nya vänner, varit på bröllop och sett platser vackra som i paradiset. Vi har snorklat med sköldpaddor, sett haj, haft närkontakt med en stor val och sett Albatrosser dyka intill båten.

Val utanför Ile de Saints

Sköldpaddorna är nyfikna men kameraskygga

Vi har känt oss fria och lyckliga, vi har känt oss äventyrliga, vi har också känt obehag, vi har umgåtts med nya och gamla vänner från när och fjärran. Vi har hunnit bli rädd någon enstaka gång men framförallt har vi lärt oss segla och känna Ultimo. Vi är så otroligt tacksamma mot båten som hållit oss torra, trygga och som också förlåtit oss en och annan obetänkt manöver. Ultimo är nu vårt hem i själ och hjärta och vi ser fram emot livet på havet de kommande åren.

Vi firar att vi seglat 10 000 NM

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Skenande elvisp & tiden på Antigua

Så kom äntligen Marianne & Roger – som vi längtat efter dem!

Äntligen tillsammans

Det blev starten på två härliga veckor tillsammans. Vi lämnade Point de Pieter morgonen därpå och fick en ganska tuff kryssbog ner mot Isle de Saints. Väl framme så var det bara att inse att det inte fanns några lediga bojar utan vi fick ankra en bra bit från hamnen. Med vinden hade det också blivit en hel del sjö som nu rullade runt udden och rakt i sidan på Ultimo –hela natten! Ingen sov alltså speciellt bra. På morgonen klev vi upp före sju eftersom vid den tiden avseglar många som ska vidare. Precis när Conny kom upp i sittbrunnen ropade Hasse på Barbasol att det fanns en ledig boj bredvid dem. Vi drog upp ankaret och skyndade dit. Samtidigt såg vi att bojen absolut längst in blev ledig så vi gick in och la oss i helt lugnt vatten, vilken känsla ,efter att ha rullat runt hela natten.

Ultimo i bukten

Efter frukost tog vi jollen in till stan och begav oss till Pierre som hyr ut golfbilar. Vi hade förbokat en bil så att vi skulle kunna ta oss runt ön enkelt och bekvämt. Så gav vi oss av till Fort Napoleon högt upp vid norra udden. Väl uppe var utsikten härlig och vi anade Ultimo nere i bukten. Efter att fått lite historia till livs var det dags för bad och vi begav oss mot stranden. På vägen träffade vi Bushpoint, Kathadyn och Barbasol. Efter att alla badat och njutit av det +30 gradiga doppet intog vi lunch tillsammans på den enkla strandbaren.

Lunchdags

Trevligare än godare. Vi hade fullt sjå att freda oss för de hungriga getterna som ville smaka vår lunchmackor. Väl tillbaka ombord grillade vi och njöt av lugnet. Det blev en tidig kväll då vi skulle segla efter frukost påföljande morgon.

Efter att gjort ett kort stopp i Deshaies på Guadaloupes nordvästra udde, seglade vi sedan vidare mot Antigua. Vilken underbar seglingsdag det blev. En stadig slör med vind på 15-20 knop och i stort sätt ingen sjö gav oss en av de bästa seglingarna vi haft i Karibien. Delfiner gjorde oss sällskap och vi gladde oss åt att Marianne och Roger fick uppleva det på nära håll.
Vi ankrade utanför Jolly Harbor och klarerade in. Då såg vi plötsligt den svenska båten Cavatina. Dem kom i sin jolle för att hälsa och här utvecklade sig samtalet i det mest häpnadväckande sätt.

Härligt besök från Vingåker:)

Det visade sig att Anders och Monica var mycket goda vänner med Thomas och Brittan – Connys moster och morbror i Katrineholm! Anders och Thomas hade spelat i samma band -”Stenbergs” och de umgås än idag. Det är en liten värld.
På kvällen gick vi allihopa till the Crow Nest och åt goda hamburgare. Vi jollade tillbaka ut till Ultimo och då akterbelysningen var tänd såg vi för första gången riktigt stora fiskar som lurade under båten. Hua –inget kvällsdopp innan vi vet vad det är för fisk.

Härlig segling, det känns som Maj-Maj & Roger aldrig slutade segla…

Nästa morgon satte vi segel och gav oss av mot English Harbor och Nelson Dockyard där vi bokat plats till Connys födelsedag. Det blev en lite strulig tilläggning med kastvindar i sidan och vi kände en del frustration innan vi låg vid kaj. Dockmaster gratulerade till den fina angöringen och vi var övertygade om att han skojade, men insåg snabbt att så inte alls var fallet. Vi förstod några timmar senare när nästa båt kom att vi hade nog gjort en riktigt bra tilläggning med tanke på omständigheterna, sidvind är inte att leka med.

Connys födelsedag firades på Admirals Inn, en anrik krog som ligger inne på museum området.

Man kände historiens vingslag

En drink före maten…

Hela Nelson Dockyard är ett museum och hela hamnen andas historia.
Vi fick en oförglömlig kväll tillsammans med Marianne och Roger. Maten var jättegod, servicen likaså, jag tror även att födelsedagsbarnet var nöjd.

Efter en lugn morgon styrde vi sedan österut mot Green Island.

Sailing is love

Det var en kort sträcka på dryga 10 nm innan vi kunde snirkla oss in runt Green Island och ankra innanför revet.

Underbart innanför Green Island, Antigua

Vilket ställe! Här låg vi med hela Atlanten utanför men helt stilla eftersom revet effektivt stoppar alla vågor. Vi hade ankrat precis utanför Green Islands nordöstra udde och här fanns en fin kritvit strand bara något hundratal meter från oss. Vi upptäckte också den svenska båten Corinne från Västerås.

Corinne från Västerås med Johan & Liselott. Häftigt att träffa dem efter att vi följt deras blogg och inspirerats år innan vi själva satte segel

Vi tog jollen och hälsade på Johan och Liselott som lever ombord sedan mer än 6 år. Dem har varit ankrade vid Green Island i 3 år och arbetar som Kite instruktörer på resorten som ligger på andra sidan Nonsuch Bay. Det kändes helt fantastiskt att träffa dem eftersom vi följt deras blogg i flera år när vi själva var i planeringsstadiet inför vår resa. Det visade sig också att vi båda hade släktingar som kände varandra!
Vi tog ett glas vin tillsamman på Ultimo och fick massor av värdefulla tips inför vår fortsatta segling.

Vi stannade i Nonsuch Bay i tre dygn.

Första test av Connys Splashdrone

Vi bara badade, latade oss, flög drönaren för första gången och jag testade även vår dykkompressor och att skrapa skrovet rent från snäckor. Det fungerade utmärkt men jag tyckte det kändes lite läskigt att dyka in under båten. Rodret och 30% av kölen är nu helt ren i alla fall. Övning ger färdighet.

Bottenskrap…

Ett karibiskt sjörövarnamn skall förtjänas men Marianne & Roger har nu redan efter två veckor fått sina Karibiska namn -Jolle Roger och Maj-Maj gräddnos. Den sistnämnda låter kanske inte fullt så skräckinjagande som själva upprinnelsen till namnet. Roger gjorde ett löst halvslag och vi fick återvända för att hämta jollen – därav hans namn ”Jolle Roger” och Marianne skulle vispa grädde vilket ledde till att elvispen löpte amok – jodå du läste rätt, den löpte amok och resultatet blev att tak, väggar inklusive undertecknad och Marianne själv var fullkomligt dränkta i grädde.

Här har jag hunnit torka av henne ett varv med disktrasan:)

Sällan har det väl skrattats så mycket ombord som när vi äntligen lyckades få stopp på elvispen och insåg förödelsen.

Vi hade det helt underbart vid Green Island och hit kommer vi tillbaka nästa år. Men vi seglade tillbaka till Jolly Harbor eftersom vi fått ett sms från Fredrik & Jeanette på Bushpoint att dem nu låg i hamnen. Dem ska ju ta upp Bushpoint för orkansäsongen på Antigua och våra vägar skiljs åt för åtminstone 6 månader. Vi kunde också se att Yasmine var på väg till Jolly Harbor så vi valde att gå tillbaka dit och klarera ut där inför återseglingen till Guadaloupe.
Den här gången la vi oss i marinan. På kvällen gick hela gänget inklusive Cavatina på the Crow Nest och åt tillsammans.

Bye Bye dinner här skiljs våra vägar Bushpoint, Cavatina, Yasmine & Ultimo

Allt hade varit toppen om inte jag vaknat med en riktigt elak förkylning. Frossa, halsont och ett huvud som kändes som cement gjorde min kväll ganska kort, jag stöp i säng.
På söndagen var det dags för att bunkra mat för några veckor. I hamnen fanns den bästa affären vi sett på jättelänge. Allt fanns här och det var fräscht! Dessutom följde en ung kille med och levererade varorna vid båten så vi slapp bära! När vi ville betala honom berättade han att servicen ingick men vi betalade honom en då. Han hade gjort ett bra jobb och dessutom med ett leende – vilket inte alltid är fallet.

På måndagen satte vi kurs mot Deshaies på Guadaloupe direkt efter frukost. Vi gick först och sa hej då till Bushpoint och Cavatina som avslutar sin segling här. Sen fick vi en kanonsegling söderut. Tyvärr höll min feber i sig och jag låg till och från under hela resan men varje gång jag kom upp så kunde jag se hur Marianne och Roger verkligen njöt av seglingen.

Salty sailor – Jolle Roger

Det märktes direkt de kom ombord att de seglat mycket tidigare i livet. Dessutom upphörde Mariannes alla astmatiska besvär. Efter två tre dagar började balansen infinna sig och efter två veckor ombord kunde bägge smidigt och lätt ta sig i och ur jollen, hoppa på bryggor mm. Sjölivet är bra för hälsan!
I går hade vi kräftskiva, då vi sparat kräftor vi köpte på Ikea, Lanzarote, just till vi fyra skulle vara ombord.

Grabbarna är sig lika 🙂

Vilken eftermiddag det blev. Vi sjöng snapsvisor ur Haralds Bästa, böckerna vi fått från Ola på Bye Bye partyt innan vi lämnade Sverige. Conny & Roger blev i sitt esse och för er som känner grabbarna, behövs ingen närmare beskrivning av händelseförloppet.

Dags för sista middagen i Deshaies

På kvällen tog vi jollen in till Deshaies och Roger & Marianne bjöd på middag på Le Sahvane. Det var jättegott. Så gott att Conny och jag skrev ett litet tack till kockarna på våra tallrikar – ett mycket uppskattat initiativ!

Tack till kocken:)

Underbart är kort – i dag är dagen då dem lämnade oss.

Kom snart tillbaka!

Det känns jättetomt. Tårarna trillade när taxin åkte iväg längs gatan. Vi har haft jättekul och mysigt. Man vet ju aldrig hur det ska fungera när man väl är ombord men vi har haft två underbara veckor och vi hoppas dem skall komma tillbaka nästa år igen.

Nu seglar vi söderut ensamma. I början på nästa vecka ska vi vara på Martinique och hämta vår nya Sprayhood som ligger hos Jean, på Amel i Le Marin. Där stannar vi någon vecka för att fixa med Ultimo. Vi har fått problem med furlingen till focken och fruktar att vi behöver byta motor…men men vi får se.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Tillbaka mot Guadaloupe & närkontakt med val!

Vi hade en härlig tid på St Martin men det blev lite längre än vi räknat med.

Middag med svenskgänget i Anse Marcel

Potluckmiddag på Ultimo med Yasmine och deras gäster Ingela & Wille

Vädrets makter leverade starka vindar och hög sjö i över 2 veckor, så vi bidade vår tid tillsammans med kompisarna på Yasmine. Inget ont utan att det har något gott med sig – vi hyrde bil tillsammans, gick på UB40 konsert, bunkrade, pysslade med båtarna, turistade och åt gott i Grand Case.

Säkerhetstänket är välutvecklat:)

Connys leksak kom äntligen – en drönare

Men till slut börjar hamnrötan ta på en, så i lördags skildes våra vägar när Yasmine la ut kurs mot BVI (Brittisk Virgin Islands) och vi satte av tidigt i söndags morse mot St.Kitts. Nu seglar vi tillbaka till Guadaloupe för att äntligen återse Marianne och Roger som kommer den 22 mars.

Seglingen från Anse Marcel på St Martin till Christophe Harbour på St Kitts är en sträcka på 65 nm. Vi fick en jättefin dag, runt 10-12 s/m  men med kryssbog. Några rev i genuan gjorde att vi fick en härlig, om än tidvis, lite stampig segling till St Kitts.

Dags att hissa St.Kitts flagga

Jag hade bokat en plats i Christophe Marina på södra delen av ön. När vi kom in där fick vi en ny upplevelse av vad god service betyder! Vi möttes av en dockmaster i en ribbåt som anvisade oss plats och på kajen stod tre man redo att assistera oss! En av dem lämnade över en snygg mapp med all information vi kunde tänkas behöva inkl wifi koden.

Snygg presentation av Christophe Harbour – St Kitts!

Marinan är under uppbyggnad och beräknas bli den största i östra karibien inom 5 år. Den är väl värd ett besök om man vill ligga skyddad någon natt och uppleva en service utöver det vanliga (lite dyrt var det). I morse ordnade marinan med en taxi som skulle ta oss till Custom & immigration i Basterre, några mil bort. Väl på plats fanns inte en skymt av några tjänstemän. Först 2,5 timme senare, var vi klara med in- & utklareringen och drygt 500 kr fattigare. Därefter artade sig dagen och vi fick en guidad tur runt ön av Kenroy Johnson.

På tur runt St.Kitts

Kenroy är certifierad guide och här går alla taxi operatörer på vidareutbildning varje år för upprätthålla sina kunskaper som guide. Det är verkligen fint på St.Kitts. Dem har en väl fungerande infrastruktur, turistnäringen är den stora inkomstkällan, därefter utbildning och ön har flera universitet. Vi gjorde ett besök på Thomas Jeffersons (USAs 3e president) morfars plantage, som idag är ett ruinmuseum över en sockerplantage och svunnen tidsera.

Besök på sockerplantage

Vi besökte fortet Brimstone som byggdes under perioden 1690-1790 och som i dag är en del av UNESCOs världsarv. En vidunderlig utsikt och intressant historia.

Vidunderlig utsikt från Fort Brimstone. I bakgrunden syns St. Eustatius

Lunch intog vi på stranden på norra udden där Atlanten möter karibiska havet.

Vi åt lunch och hade intressant diskussion med KenRoy

Vi bjöd Kenroy att äta med oss och det blev ett intressant samtal om business, barn och om att bygga hus. Kenroy gjorde vad han kunde för att övertala oss att bygga oss ett hus här. Regeringen har gjort det mycket enkelt att bosätta sig, bygga och investera. Bl a bor Robert Redford nu i ett hus inte långt från marinan. Sen gick turen på vindlande vägar genom små samhällen tillbaka mot marinan. Överallt byggs det och man kan känna att landet har framtiden för sig -kul tycker vi. Vi lämnade St Kitts tidigt före kl 06.00 för att segla till Guadaloupe där vi nu äntligen ska återse Marianne & Roger som ska segla med oss i 2 veckor. Det blev en tuff segling med vind på 12-15 m/s rätt i nosen och ganska grov sjö. Ett evigt stampande i de 80 nm kändes det som. Så vi var ganska trötta när vi kom till Deshaies precis innan solen doppade i havet.

Solen på väg ner efter en lång dag till havs. Äntligen stilla…

Nästa morgon vaknade vi till strålande sol men nästan ingen vind på läsidan av Guadaloupe. Så det blev till att motorera hela västra kusten ner. Plötsligt när vi satt och småpratade dök det upp något jättestort svart ur vattnet, så nära båten att man inte kunde se något vatten emellan, dvs vi hade en val alldeles intill skrovet! Först fattade jag inte riktigt vad jag såg, för den kom rakt upp men när den blåste så det tjöt och vattnet yrde i luften då trillade poletten ner. VAL!!!! skrek jag exalterat för att i nästa stund förskräckt ropa ”Vi kommer att krocka, herre gud vi krockar!” Conny slog av motorn direkt och valen gled sakta ner och försvann utan att så mycket som orsaka en ristning i Ultimo. Ett par minuter senare dök den upp igen men nu på ca 15 meters avstånd och så höll den sig i närheten i kanske en kvart innan den dök och försvann. Wow vilken upplevelse!

Val så som vi såg den på lite avstånd efter ett tag

Nu närmade vi oss sundet mellan Guadaloupe och ögruppen Isle de Saints.

Isle de Saints i lugnt väder

I sundet blåste det 35 knop och sjön var drygt 2,5 meter. Det blev alltså åter en ganska tuff segling i någon timme. Plötsligt såg vi val igen på ca 20-25 meters avstånd. Vi som längtat efter att se dessa gigantiska havsdjur hade äntligen fått vårt lystmäte – det blev lite nära första gången:) Därefter kunde vi lugnt segla in i lä och ta en boj i Isle de Saints där vattnet denna kväll var spegelblankt, trots vädret utanför.

Härliga Isle de Saints

Vi jollade in till dingybryggan, gick och checkade in i Frankrike och åt sedan lite lätt innan vi åkte tillbaka ombord för att sova.  Nästa morgon kom vi upp lite senare än vanligt, men kunde sedan kasta loss för att segla sista biten upp till Gudaloupes huvudstad Point-de-Pietre. Nu fick vi kontakt med Bushpoint som låg på ön Marie-Galante och som vi inte sett på över tre månader. Dem var också på väg till Point-de-Pietre. Vi fick en fantastiskt fin segling båda båtarna och kunde angöra marinan samtidigt. Nu vilar både båtar och besättning sida vid sida några dagar tills det bär vidare ut på nya äventyr.

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Grundflak, nattvak och mysigt på St. Martin

Ofta blir det inte riktigt som man tänkt sig – utan bättre! Så också med planen att angöra St.Kitts. Vi hade en fin segling upp från Deshaies, förbi den för dagen sovande vulkanen Montserrat och med kurs mot St. Kitts.

Vi smyger förbi den aktiva vulkanen Montserrat -Inget askmoln idag

Mitt i havet gled vi över ett enormt grundflak med sand som färgade vattnet i det ljuvaste turkost. Vackert men ändå lite läskigt att gå från 1500 m djup till 12 m. Hade inte varit läge att ta den här kursen mot St.Kitts om det varit kraftig sjö. Kan tänka mig att vågorna kan resa sig som en vägg precis över den här platån.

Precis när vi stod där på däck och stirrade ner i vattnet pep det till i telefonen och det var ett meddelande från kompisarna på Yasmine, Mats & Lena. Dem låg på Nevis, på bra mooring utanför Sunshine Bar och tyckte det vore kul om vi kom förbi. Klart vi gjorde.

Sundowner på stranden på Nevis

Dagen därpå klarerade vi in och då träffade vi på John Prentice som erbjöd oss en tur runt ön. Han hade en jättefin minibuss och ett lågmält trevligt sätt, så efter att vi stämt av med Yasmine bestämde vi fyra att ägna dagen åt lite gemensamt turistande på ön.

På tur med Yasmine

Vi började med en tur högt upp på sluttningen till Hermitage Plantage Inn, Karibiens äldsta träbyggnad från tidigt 1600-tal, tidigare en plantage men i dag ett jättecharmigt boutiqe hotell, för dem som vill vara i fred i vacker miljö.

Vackra Hermitage Plantation Inn

Entrén från 1600-talet

Vi strosade runt en stund i grönskan innan turen gick vidare på slingriga vägar upp till Golden Rock. Wow vilket ställe, inte ens bilderna gör stället rättvist.

Entrén till Golden Rock

Lummigt grönt, vidunderlig utsikt, vackra byggnader i sten och en fantastiskt god lunch fick vi avnjuta här.

Här hade vi en jättemysig och god lunch – vilken utsikt

Sen gick färden tillbaka mot hamnen på knaggliga vägar, vi stannade till och Lena och jag handlade lite färska grönsaker från en kille vid vägkanten.

Nästa morgon satte både vi och Yasmine segel på slaget 06.00. Målet för dagen var St. Barthélémy i folkmun kallad för Barth. Ön var svensk koloni 1784-1878 då den såldes tillbaka till Frankrike. Överfarten började med att vi fick träna på att trimma seglen – Yasmine seglade skjortan av oss och vi försökte allt utan att riktigt komma ikapp. När vi väl kom ut i öppen sjö och lite jämnare vind behagade Ultimo äntligen sätta fart och återupprätta lite av den förlorade självkänslan:)

Vi tänkte att vi skulle ankra utanför huvudstaden Gustavia, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort.

Hamnen i Gustavia

Alla i pilotboken angivna ankringszoner var fyllda med moorings. Då det inte stod något på bollarna så angjorde vi en som låg lämpligt i sjölä och nära kanalen in till hamnen. När Yasmine kom, la hon sig också några moorings ifrån oss. Vi klarerade in och fick glatt punga ut med €58. Hamnen var full av lyxyachter och strandpromenaden påminde om en mindre version av Cannes. Allt var mycket prydligt, rent och fint.

Vi travade iväg och hyrde scooter efter en uppmaning av AnnSofie, som tipsade oss om att åka upp på berget och kolla inflygningen.  Jisses snacka om att få mittbena!!! Det är inte många meter emellan.

Jisses vad nära dem kommer

Vi passade sen på att susa vidare och upptäcka hela Barth, som visade sig vara en jättefin ö.

Vackra vyer överallt på ön

Alla gator på St Barth har svenska namn också…

Det svenska arvet kunde skådas både här och där. Fort Karl, Artellerigatan och Systembolaget.

Jodå svenska tecken fanns det gott om på St. Barth

Väl tillbaka ombord, precis före skymningen, fick vi klart för oss att alla moorings är privata och tillhörde en flotta av charter katamaraner. Alltså på med lanternorna och ankra om i mörkret – inte bästa läget. Vi och Yasmine hittade varsin lucka och fick bra fäste för ankarna. Natten blev skvalpig. Yasmine beslöt att segla vidare till Simpson Marina på St. Martin, men vi ville utforska St. Barth lite till. Det var Yasmine som gjorde rätt val den här gången.

Nästa dag var vädret strålande men Herre jisses vilken natt det blev. Helt plötsligt började det komma in dyning på ankringsplatsen på över en meter. Vinden ökade till straxt runt 30 knop. Nu var det plötsligt ingen lek i mörkret längre. Jag kunde omöjligt sova. Ultimo neg ner i vågdalarna och krängde som en orm. Ankarkättingen ryckte och slet i linan och emellanåt sköljde vatten över däck. Jag vankade av och ann som en äggsjuk höna och till slut bäddade vi båda två i sittbrunnen med motorn och alla instrument på – redo att snabbt kunna ta kontroll på situationen. Det blev ett par kämpiga timmar innan vinden mojnade ner under 10 knop. Vi somnade utmattade i sittbrunnen. Precis när Conny lagt sig och lyckas somna så kom vinden tillbaka, jag såg med förfäran hur grannbåten (där dem konstigt nog inte var uppe) kom ca 3 meter ifrån Ultimo! Det var bara att snabbt styra undan och ta upp ankaret. Vi fick sen avvakta solens uppgång innan vi kunde ankra om.

Även superyachten Eclipse, världens största (164 m) fick problem. Ägaren Roman Abramovitj har 70 mans besättning, två helikopterplattor, en ubåt, swimmingpool, misilskydd & anti paparazzi-sköld – Trots det fastnade den på bild här i alla fall:)

Trötta som aldrig förr och fortfarande kraftigt rullande i dyningen, lyckades vi få ner jollen och med en stor portion tur komma ombord för färd in till port office. Vi klarerade snabbt ut och lämnade igen scootern. Det vräkte ner och vi var dyngsura in på bara skinnet innan vi var tillbaka till Ultimo. Att ta sig ombord började nu bli svårt då både jollen och Ultimo rullade kraftigt i vågorna. Men efter en balansakt värd svajmastartister var vi båda ombord. Jollen tvingades vi att släpa för första gången eftersom det var omöjligt att hissa den i dävertarna utan risk att klämma oss illa.

Simpson Bay Marina

Vi satte nu kurs mot St. Martin i kraftigaste squallen hitills. Vinden och regnet piskade rakt förifrån och vågorna rullade i sidan. Vid sådana här tillfällen känner vi sån tacksamhet mot Ultimos trygga förarplats där vi fortfarande kan vara torra. Överseglingen till St.Martin och Simpson Bay gick bra till slut och jollen som vi var lite oroliga för i den kraftiga sidsjön klarade överseglingen galant. Tala om att det var skönt att kl 15.00 se bron in till marinan hissas och i prydlig rad med ett antal båtar glida in i den lugna hamnen.

Conny har länge suktat på en drönare och nu tog han kontakt med Rick Moore, som säljer drönare från sin båt Sophisticated Lady här på St Martin. Vi har följt hans youtube klipp till och från under några år. Han svarade direkt och nu är drönaren beställd och vi har fått massor av tips på vad vi kan hitta på här på St. Martin.

Captain Rick Moore – Sophisticated Lady

Mats och Lena kom över en kväll och bytte lite böcker med oss, en trevlig tradition är att man stämplar boken med båtens stämpel när man läst den.

Kvällsfika och bokbyte

Nya böcker är hårdvaluta ombord

Då kan andra besättningar se vilka båtar som haft den innan när man släpper den vidare.

Så häromdagen frågade Mats plötsligt hur metrologen ombord på Ultimo hade tolkat vädret de kommande dagarna. Hmmm det hade hon inte alls!  I IGY Marina i Simpson Bay hade vi bara plats till den 26 februari eftersom Henikken regatta ska gå av stapeln där. Dockmaster upplyser om att vi kan ankra i bukten under regattan och återkomma till bryggan när eventet är över.

Jag känner en svag känsla i magtrakten som jag börjar känna igen. Slår på datorn och surfar runt bland väderprogrammen. Aj aj,natten mellan söndag och måndag ska det bli kraftiga vindar runt 30 knop. Ankring i bukten med sjögräs över sand och massor av båtar runt omkring känns inte alls lockande..

Yasmine hade fått plats i en marina norrut på St. Martin, Anse Marcel och skulle gå dit på söndag. I går fredag kollade jag vädret igen. Vinden ska komma mellan midnatt och 06.00 på måndag. Vi fattar ett blixtsnabbt beslut, jag ringer Anse Marcel Marina (med risk för att uppfattas som stalker av Yasmine) och säkrar en plats, där vi kan ligga så länge vi vill. Nu blir det full fart, Conny förbereder båten medan jag checkar ut på marinan och trampar för allt jag är värd till Immigration/Custom för att klarera ut. Anledningen till brådskan är att bron endast öppnar två gånger per dygn för utgående trafik och första öppning är 10.30 medan nästa är 16.00. Vi är inte ensamma om att vilja komma ut, Yasmine och ca 5-6 stora motor yachts samt ett tiotal andra segelbåtar trängs i kö för att ligga i position inför öppningen. Det är ett spännande företag i vind och ström. En stor lyxyacht hjälper oss genom att skapa lä, vilket vi tacksamt tar emot. Så går bron upp och vi är ute i bukten, solen strålar och dyningen är lång och behaglig. Vi seglar fint i den lätta akterliga vinden men också på kryssbog upp längs kusten.

Efter ca 2 timmar surfar vi på långa vågor förbi revet och in i bukten vid Anse Marcel. Vattnet är fullt av sköldpaddor som nyfiket kollar in vad vi håller på med.

Sköldpaddorna är nyfikna men kameraskygga

Hallå där, vad pysslar ni med i min vik?

När vi ligger där och förbereder Ultimo med tampar och fendrar innan vi ska angöra marinan, så kommer det en katamaran fylld med pensionärer. Dem får flytringar runt midjan , sen hjälps de i vattnet.

Glada pensionärer på utflykt

De ligger där och guppar i viken tillsammans med sköldpaddorna, medan de sippar Rhum Punsch i sugrör. Dem har jättekul och deras skratt fyller hela viken – det kan man kalla åldringsvård….

Marina Anse Marcel är jättefin. Den är ett hurricane hole och säkrare marina har jag aldrig sett. Det är stilla och lugnt, bra bryggor och en jättetrevlig dockmaster.

På väg till poolen

Marinan tillhör hotellet Riu och som gäst här har man tillgång till hotellets stora pool och privata strand. Detta utnyttjar vi direkt i hettan.

Hotellets leguaner – tål att kelas med för den som törs

Skönt med tillgång till pool – Conny njuter av svalkan

När vi  efter doppet håller på och fixar ombord så kommer det en Amel Super Maramu inglidande i hamnen. Vi hälsar och plötsligt sliter en glad kille av sig kepsen ”Cest moi, Olivier!” Det är besiktningsmannen vi använde i Valencia 2015 när vi köpte Ultimo! Olivier är här för att besiktiga båten han är ombord på inför att den ska byta ägare.

Det blev ett verkligt glatt återseende och i morgon söndag kommer Olivier på middag, ska bli så kul att höra hur han haft det sedan senast. Det är en liten värld!

 

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Seglar mot St Martin

Efter att Hasse och Astrid åkt hem så stannade vi ytterligare ett par dagar i Marigot Bay, på St Lucia. Vi städade, tvättade och småpysslade tills vindarna blev rätt för segling norrut. Den 12 februari klarerade vi ut men tjänstemannen på Immigration dök inte upp på arbetet, vilket tvingade oss att gå till Rodney Bay, bara för att få en stämpel i våra pass. Vi bestämde att stanna kvar i Rodney Bay över natten och istället gå tidigt morgonen därpå. Bonusen blev en middag på Sushirestaurangen i marinan. Dem har verkligen den godaste sushi jag ätit.

Nästa morgon satte vi segel och ställde in kursen på St Pierre på Martinique.

Underbara seglingsdagar

Vi fick en strålande segling med bra vind och lite sjö, en verkligt skön dag. Vi tog jollen direkt in till stan och jag sprang upp och klarerade in på den bar som har en dator från tullen. Det är lite lustigt med skillnaden på länder. Martinique och Guadaloupe, som är en del av EU, kollar knappt på blanketten man fyller i och dem stämplar inga pass. Känns som dem är helt ointressserade faktiskt. Alla andra självstyrande öar är däremot jättenoga. Det gäller att gå till tull/immigration direkt efter ankomsten. Vi har klarat oss bra, men jag har hört många bli direkt förhörda om vad dem gjort de timmar som gått sedan dem ankrade tills dem gått till tullen och klarerat in i landet. Tro mig, de tjänstemännen är notoriskt noggranna och det händer att dem kastar ut cruiser från kontoret om dem dyker upp i linne och shorts. Tullen är en myndighet och kräver att besökare agerar med respekt för deras befattning.

Från St Pierre seglade vi över till Dominika. En vacker, lite otillgänglig ö. På ön finns 365 floder och en kokande sjö! Befolkningen är fattig i förhållande till de franska öarna, men alla är otroligt vänliga. Dem är också värda all respekt då dem bestämt sig för att arbeta för att göra Dominika till en trygg ö för både besökare och invånare. Det har lett till att det sk. Boatboysen (killar som åker i jollar för att sälja saker eller erbjuda ankringsbojar) slutat konkurrera med varandra och i stället hjälper varandra. Dem anordnar till och med cruisers barbeque på stranden varje vecka för att göra det mysigt för oss båtburna med förhoppning att vi cruisers ska trivas och prata gott om Dominika. Det i sin tur genererar intäkter för ön. För oss cruisers innebär det redan i dag en mycket tryggare och trevligare ankring, än på de öar där boatboys slåss om båtarna.

Craig tog oss upp för Indian River

Hans hund var glad att få följa med

Häxans hus i Pirates of the Caribien

Nu stannade vi bara en natt men vi han med en tur till floden Indian River, där Pirates of Caribien spelades in, och fick dessutom en guidad tur av killen som körde oss till floden. Först hämtade vi upp hans son på skolan. Killen var minst sagt besviken över att tvingas med på vår tur men efter en stund förvandlades han till en både kunnig och charmig tourguide på 11 år. Självklart fick han också en slant för sin insats.
Väl tillbaka i hamnen ringde taxikillen till vår boatboy, SeaCat, som kom och hämtade oss med sin båt för transport till Ultimo. Han berättade också att dem nu har en kille, Michael, som vaktar alla båtar på nätterna genom att patrullera ankringsplatsen med sin båt – ett verkligt bra initiativ som en del andra öar borde anamma. Vi kommer tillbaka i mars för att utforska mer av ön…

Tidigt nästa morgon släppte vi ankringsbojen och seglade vidare till Isle de Saints. En liten ögrupp straxt söder om Guadaloupe. Även den här seglingen blev toppen med lagom vind runt 10-12 m/s och lite sjö. Väl framme så lyckades vi knipa den näst sista ankringsbojen. Det är inte tillåtet att ankra nära stan utan här ligger alla på stadens bojar. Vi tog jollen in till den fina jollebryggan som reserverats för gästande båtar och fann en verkligt charmig liten stad.

Isle de Saints

Vi klarerade in, handlade lite bröd, potatis och andra småsaker som började ta slut och körde ut det till båten innan vi åkte tillbaka för en middag på ”stan”. Maten var god och servitrisen en verkligt kul donna som löste språkproblemen med ett fantastiskt kroppsspråk!

God middag på Isle de Saints

Efter maten när vi gick en promenad kunde vi konstatera att när sista färjan lämnat hamnen sänkte sig verkligen lugnet över ön och det är bara cruisers och lokalbefolkning kvar. Tyvärr blev natten rejält rullig då dyning letade sig in från Atlanten och fiskebåtarna drog upp rejäla svall när dem gick till havs vid 04.30. Alltså blev även denna morgon tidig för oss.

I skrivandets stund är vi i Deshaies, en bukt på Guadaloupes nordvästra udde.

Fin ankring norra Guadaloupe

Det rullar en del från dyning men är helt ok. När vi höll på att ankra kom en stor havssköldpadda och kollade in oss. När vi fick upp kameran så dök den! Det är andra gången vi missar att få till ett bra foto på sköldpaddor…

I morgon ska vi dra upp ankaret redan vid 05.00 och segla till St kitts dit vi hoppas komma innan det blir mörkt.

God natt – imorgon blir det tidig segling

Tidig morgon på väg mot St Kitt

Vi smyger förbi den aktiva vulkanen Montserrat -Inget askmoln idag

Målet är att ta oss till St Martin till början på nästa vecka, sedan ska vi sakta segla söderut igen och upptäcka öarna på tillbakavägen. Den 22 mars är det dags att välkomna Marianne och Roger som landar på Guadaloupe för att segla med oss i två veckor – Det ser vi verkligen fram emot.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Besök hemifrån

Vi seglade tillbaka till Rodney Bay på St Lucia för att ta emot vårt första besök hemifrån.

På väg att runda Pigeon Island

På eftermiddagen den 29 januari landade  äntligen Hasse & Astrid och tog en taxi till Rodney Bay Marina. Det blev startskottet för två mysiga veckor tillsammans. Trots bristande (läs ingen) seglingserfarenhet så anpassade både Hasse och Astrid snabbt till livet som seglare.

Astrid & Hasse

Den 30 januari fyllde Hasse 75 år (kan man absolut inte tro) och Conny och jag hade bokat födelsedagsmiddag på fashionabla The Landings i Rodney Bay.

Pampiga entrén på the Landings

Utsikt från restaurangen

Det blev succé, maten var god, personalen charmig och The Landings var mycket vackert på kvällen.

Födelsedagsmiddag på The Landings

På tisdagen lämnade vi marinan och la oss i bukten utanför, solade och badade och tog det lugnt innan vi på onsdag morgon satte kurs mot Le Marin på Martinique.

Marina le Marin – Martinique

Det blev tyvärr kryssbog med en hel del stampande i sjön och Hasse blev lite blek om nosen innan vi var framme. I Le Marin plockade vi upp vår genaker som varit på reparation hos Incedence. Även här låg vi på ankare i bukten och våra gäster vande sig snabbt med att klättra upp och ner i jollen så fort vi skulle göra något.

På torsdagen drog vi upp ankaret direkt efter frukost och styrde rakt västerut, seglade förbi Dimond rock i strålande sol och akterlig vind, innan vi följde kusten norrut till grand Ansé de Arlet.

Dimond rock

Det var en charmig vik men här låg massor av båtar och bl a träffade vi S/Y Kerpa med Paul och Kerstin. När vi droppade ankaret började en båt gapa och skrika och vifta med armarna. Det var en nervös fransman som ansåg att vi kom för nära. Vi tog in lite på kättingen men låg kvar, då det inte fanns många alternativa ankringsplatser i viken, vilket föranledde att han sprang upp och ner halva kvällen på däck, ruskade på huvudet och viftade med armarna. Ibland kan en sådan reaktion utlösa att man verkligen inte får någon lust att flytta. Vi har också ankrat så mycket nu och på så många ställen med mycket båtar, att vi känner oss trygga med avstånden.

Trots det så sov jag lite illa den natten. Jag tittade ut genom våra akterfönster säkert en gång i timmen för att se att vi inte riskerade att komma för nära och Conny konstaterade trött att han trodde att jag förvandlats till ett gökur under natten eftersom jag stack ut huvudet genom fönstret så ofta….Kul kille min man. I Grand Anse låg vi kvar i ytterligare ett dygn och fick gott om plats då många båtar valde att segla norrut i den fördelaktiga vinden. Vi solade och badade och bara myste ombord. Vi imponerades av hur snabbt våra gästande landkrabbor anpassade sig till livet ombord.

Hasse solar lite under segling mot St Pierre

Astrid var superpigg och mådde bra av allt klättrande, den ljuva värmen och lugnet ombord. Hasse är på något sätt alltid superpigg och att man vid 75 kan klättra upp och ner för lejdare på kajer, i och ur jollen och hoppa i och bada från båten får man säga är fantastiskt. Conny och jag, kan bara hoppas att vi själva är lika pigga om 20 år!

Efter två dygn i Grand Anse seglade vi ytterligare några timmar norrut till St Pierre. Vi ankrade och första kvällen grillade vi ombord.

Vi grillar lax

Nästa morgon efter frukost och morgondopp gav vi oss av i jollen in till byn för att hämta upp vår hyrbil vi beställt. Efter en hel del missförstånd (dem pratar nästan bara franska) så levererades bilen till oss från flygplatsen. Vi bilade sedan upp mot vulkanen Montagne Pelee, vilken helt ödelade St Pierre 1902. I ett jättelikt utbrott begravdes staden i lava och aska. 30 000 personer dog, alla hus och stora plantager ödelades och inte ens skeppen i bukten han sätta sig i säkerhet utan sjönk.

Utbrottet fullkomligt krossade ”Karibiens Paris”

I dag är bukten full av bojar och markeringar så man inte ska fastna med ankaret i vraken som ligger kvar. På väg upp för berget svängde vi in mot Depaz och snart öppnade sig en fantastisk vy framför oss när vi svängde in på det äldsta romdestilleriet. Hasse & Astrid bjöd på lunch med den vackraste utsikt vi sett på länge.

Depaz Rhum Destillery

Underbar utsikt på Depaz

Efter lunch bilade vi vidare till toppen av vulkanen och sedan ner genom regnskogen till Fort de France (huvudstaden på Martinique). Det var så vackert i regnskogen, så frodigt och grönt och vi följde den charmigt slingrande lilla vägen. Conny la ur växeln och vi rullade i en timme hela vägen från toppen av berget ner till Fort de France.

Dagen efter körde vi till le Marin för att hämta upp ett paket som vi beställt från Nya Zeeland och som varit på drift kors och tvärs i världen innan det äntligen nådde oss. på vägen tillbaka stannade vi och storbunkrade så vi ska klara oss ett tag. Så kom dagen då det var dags att sätta kurs tillbaka mot St Lucia. Den bästa dagen skulle vara tisdag enligt predict wind. Vi seglade direkt efter frukost och kom iväg 07,45. Jag visste att det vi skulle kunna få lite tufft i kanalen mellan Martinique och St Lucia eftersom sjön förmodades vara lite högre. Så blev det också. Conny och jag fick en fin segling men den gick ganska hårt åt gästerna som trots piller blev däckade några timmar. Ultimo uppförde sig i vanlig ordning exemplariskt och efter 6,5 timmar kunde vi glida in i lugna Marigot Bay.

Färjan till restaurang Dolittles

Hasse & Astrid återhämtade sig snabbt och på kvällen kunde vi äta på Dolittles. Vi tog den lilla färjan eftersom vi beställt att ligga vid bryggan med båten de sista dagarna innan dem måste åka hem. Sista dagen tillbringade vi vid poolen på Capella´s 5 stjärniga hotell. Det är ett helt underbart ställe som man får tillgång till när man väljer att ligga i deras marina.

Conny & Astrid testar poolbaren

Vi njuter på Capella Resort

Astrid fyller år den 9 februari så dagen innan hade Conny och jag tagit jollen till Rainforrest Hideaway medan Hasse & Astrid vilade ombord. Vi bokade bord och berättade att Astrid fyllde år. På kvällen tog vi en liten färjebåt dit och redan vid ankomsten lös ”Congratulation Astrid” emot oss på skylten vid entrén. Vi fick ett bord alldeles vid vattnet, och åt och drack gott för att fira henne. Efter maten smög en man med trumpet upp bakom Astrid tillsammans med personalen och en chokladmousse tårta med ljus i och när dem spelade ”happy birthday to you” kunde man ana en liten tår i ögonvrån på Astrid. Vi var jätteglada att vi fått möjlighet att fira bådas födelsedagar under deras tid i Karibien.

Charmiga Rainforrest Hideaway

I går kom så dagen då det var dags för dem att resa tillbaka hem till Spanien och det ekade lite tomt ombord på Ultimo efter att vi vinkat av dem. Nu ska vi fixa lite med båten, invänta rätt vindar och sedan segla norrut mot St Martin…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vardag ombord

Nu har vi snart varit i Karibien i två månader. I början kändes allt ganska främmande om man ska vara ärlig men efterhand har vi anpassat oss och det börjar kännas hemtamt.Det skiljer mycket mellan öarna, vart man kan röra sig fritt och vart man bör avstå. Det mesta är dyrt och inte sällan så överstiger priset kvaliteten. Men allt det är lätt att glömma bort när det är så fantastiskt vackert, vinden varm och havet så ljuvligt svalkande.

Admiralty Bay, Bequia

Vår största utmaning har varit att hitta ett vardagsliv. Sista tiden i Las Palmas var det mycket festligheter och efter ankomsten till Karibien så fortsatte dessa. Vi har träffat så många härliga människor och det blir naturligt att gå ut och äta middag med allt vad därtill hör. Men efter ett par månader börjar man känna ett sug efter ett vardagsliv, även här i paradiset.

Snart middag ombord utanför St Anne, Martinique

Vi har upptäckt att det är lättare att hitta vardagen när man ligger på ankare. Ibland tar vi dingen till småstäderna och handlar men försöker laga maten mer och mer ombord. Det känns skönt och när man väljer att äta ute känns det också festligare.

Mysigt strandhak i St Anne

Bluesbar på stranden som spelar superskön musik. Vi tänker att här skulle Roger Ljunggren älska att sitta med en GT och bara njuta…

 

Numa & Ultimo äter gott på Ti Toque, Le Marin

Just nu ligger vi utanför St Anne på Martinique, tillsammans med säkert ett 50-tal båtar. I dag har vi faktiskt latat oss hela dagen. Det var en ganska blåsig natt och kraftiga regn natten till i dag vilket väckte oss vid ett par tillfällen under natten, så vi var lite trötta i dag. När jag vaknade gick jag rätt från sängen och hoppade i vattnet som håller ca 28 gr och är absolut kristallklart, innan jag började laga frukost. Sen har vi badat, läst, badat, vilat, avnjutit en iskall flaska rosé, läst lite till och ätit Taco till middag. Vi har bara njutit.

Favoritfotöljen

Nu är självklart inte alla dagar sådana, vi har dagar när något gått sönder och måste fixas. T ex så har vi vår genaker hos segelmakaren. Den behöver fixas till efter överseglingen. Vi har ett eller flera membran till watermakern som vi behöver byta och vi har precis köpt en ny hydrofor till vattenpumpen mm mm.

Ultimo behöver mycket kärlek – här är det dags för oljebyte

Listan på saker som hela tiden behöver fixas är ganska lång, trots att Ultimo är i gott skick. Allt tenderar också att ta mycket längre tid här. Martinique är ändå ett bra ställe att få saker fixade på. Det tillhör Europa och det går snabbt och lätt att frakta hit saker som man beställer. Det officiella språket är franska och det engelska kunskaperna på ön är självklart begränsade, på samma sätt som vår franska är mer än begränsad – alltså är det läge för förvecklingar.

Sandvita påväg mot nya äventyr i World ARC

Vi vill säga att vi haft mycket glädje av vårt deltagande i ARC. Dels lärde vi oss hur man förbereder en lång havssegling dels lärde vi också känna många båtar från många olika länder. Nu stöter vi på varandra här och där. Det ger en naturlig samvaro när/om man har lust. Våra två kompisbåtar Bushpoint och Yasmine har vi precis skiljts ifrån. Bushpoint kom förbi oss i går ute på ankringen och sa hej då, innan de styrde kosan söderut och Yasmine lämnade i förrgår för att gå till Rodney Bay. Sedan kommer de vända norrut igen. Vi stöter säkert på varandra igen, Karibien är inte så stort som man tror.

Många har haft både ett, två och till och med tre besök sedan dem kom över Atlanten. Det har inte vi. För oss har det inneburit att vi hunnit landa lite. Resan över Atlanten var inte bara en fysisk resa, det var även en inre resa.

Den inre resan har de flesta upplevt som  man pratar med. Ensamma nattpass i kolmörker med vinden tjutande i riggen eller stjärnklara nätter när man ligger i sittbrunnen och tittar upp i universums oändlighet medan båten rytmiskt vaggar fram – så underbart vackert.

På väg mot natten…

Tystnaden, förutom vinden och vågorna, ger utrymme för många tankar. Ute på havet hörs din inre röst. Jag älskar de stunderna. Jag har inget behov av att fylla tystnaden med musik eller annan distraktion. Jag kan verkligen förlora mig i tid och rum dessa nätter.

Natt på Atlanten

Nu ska vi äntligen få besök! Hasse & Astrid kommer till St Lucia den 29 jan för att fira Hasses 75-årsdag. Ska bli så mysigt att få rå om dem under några veckor. Vi hoppas att fler nära och kära ska vilja komma och hälsa på, det här året som vi nu är i Karibien. 2018 sätter vi kurs mot Panama och då är det lite längre att flyga för att möta upp oss…

Välkomna!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jul i Karibien

Vi har precis kommit tillbaka ombord efter en fantastisk julafton –  traditionell och ändå så totalt annorlunda.

Många vackra skepp kom in till Bequia.

Nu är många båtar upplysta med julbelysningar i allehanda färger, vilket sprider en skön julstämning här i Admirality Bay på Bequia. Precis som vår svenska tradition bjuder så började vi dagen med jullunch kl 13.00. Våra vänner Fredrik och Jeanette på Bushpoint hade lagat supergod Jansson, lagt in sill och rullat Fredriks farmors underbara köttbullar.

Jul hos Fredrik & Jeanette på Bushpoint

Conny och jag packade med oss äkta svensk julskinka, flera sillsorter, knäckebröd, ost samt snaps, öl och vin och hoppade ner i dingen (jolle på båtspråk) och satte kurs mot Bushpoint på andra sidan bukten. Fredrik och Jeanette hade gått all in, bjöd på glögg och pepparkakor när vi kom ombord och sen visades Kalles jul medan vi åt all god julmat. I sittbrunnen lyser en stor julstjärna över bordet, dem har så mysigt – tack goa vänner för en supergod jullunch.

Klockan 15.00 hoppade vi i jollarna och åkte in till Princess Margreths Beach för att fira bröllopet mellan Svenska Per och Norska Mona. Det har varit mycket blåsigt och regnigt  nu i flera dagar men vid lunchtid på julafton så mojnade äntligen vinden och solen sken på brudparet. Helt underbart -dem var så jättefina. Vi var ett trettiotal nyfunna vänner som stod där på stranden och såg dem bli Herr och Fru Hem-Mattsson – så romantiskt.

Mona & Per påväg till bröllopet

Coola herr & fru Mattsson

Kvällens julfirande innebar grillad nyfångad lobster på stranden tillsammans med de norska långseglarna och våra svenska kompisar på Bushpoint, och Yasmine. Vilken härlig kväll det blev! Vi satt tillsammans med brudparet, hennes bror och svägerska (Stoneheart & Janne) från katamaranen Numa, samt Bushpoint och Yasmine och deras vuxna barn. Vi hade ett långbord på stranden, åt gott och drack brudparets fantastiska bröllopsvin (6 liter, den största vinflaska vi sett).

Exklusivt 6 liter bröllopsvin från 1984 – ljuvligt gott.
Tack för att vi fick vara med!

Kvällen avslutades med att vi sjöng svenska snaps- och barnvisor med alla dessa härliga, goa människor. Den här julen kommer vi aldrig glömma…

Resan till Bequia förtjänar ett eget kapitel. Vi gav oss av från härliga Marigot Bay redan 05.30 på morgonen den 22 december. Det var fortfarande mörkt när vi slog på radarn och lättade ankar med kurs mot Bequia. Vi fick en fin segling i frisk vind på ca 8-10 m/s. Perfekt för Ultimo. Vi hade mellan halv vind och kryssbog hela vägen från st Lucia ner till Bequia. När vi gick ut mellan St Vincent och Bequia kände vi oss glada, nu var det bara 7 distanser kvar, så skulle vi komma in i hamn. Vi fick dock lära oss vad accelerations zon innebär. Det blåste plötsligt 18 m/s och vi hade sjö på drygt 2,5-3 meter rätt i sidan. Vi försökte ta ett rev till ,men det var svårt i den hårda vinden. Vi såg flera båtar runt oss som fick stora problem att hantera situationen. Sjön stänkte/blåste tvärs över däcket både akter och för ut.

Jag blev dyngsur när en sjö plötsligt stänkte in över sittbrunnen och formligen dränkte mig i vatten. Vattnet var dock 30 grader så det gjorde inget. Till slut fick vi ordning på revningen och kunde fortsätta mot hamnen på ett bekvämare sätt. Vi ropade upp Bushpoint som lågt dryga 2 timmar efter oss och varnade för de kraftiga vindstyrkorna och den grova sjön. Efter ca 20 min var vi äntligen framme i Admirality Bay, även inne i den skyddade bukten så blåste det 12-14 m/s  så det kändes jätteskönt att vi så småningom kunde angöra en säker mooring (boj). Conny och jag kände tacksamhet mot Ultimo som trots de kraftiga vindarna (och lite för mycket segel ett tag) betedde sig väl och tog oss säkert i hamn.

Här blir vi nu kvar i 5-7 dagar. Vi ska fira jul, göra utflykter på ön, pyssla lite med båten och avvakta en dag med lite lättare vindar innan vi stoppar ut näsan, sätter segel och drar vidare.

Fatman, visade oss Bequia

Friendship Bay -Bequia

Njuter av att vara här, vid Sugar Reef

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer

Resan över Atlanten

Hej alla vänner, beklagar att det dröjt såååå lång tid sedan förra blogginlägget. Det har varit svårt att att hitta stabilt internet men faktiskt också svårt att hitta tid att sitta ner och skriva. Här kommer nu en resumé över tiden i Las Palmas till idag när vi ligger i charmiga Marigot Bay i Karibien.

Vi hade hört mycket dåligt om marinan i Las Palmas så vi blev glatt överraskade när vi kom dit den 31 oktober. Låt gå för att vi hade en liten turbulent start i vårt förhållande till marinapersonalen, eftersom dem inte ville kännas vid att vi anmält vår ankomst. Detta trots att vi mailat enligt ARCs direktiv. Efter en hel del diskussioner och med hjälp av 4 andra båtar som alla protesterade ljudligt mot att vi inte fick ligga i marinan, så löste det sig och vi fick slutligen en av de bästa platserna nära ARC kontoret, nautiska shopar och restauranger. Jag fick dock epitetet ”Fighting Lady” efter den bataljenJ

Det var en stor fördel att vara på plats tidigt, vi fick ARCs besiktningar gjorda och godkända, dvs rigg checking och safety check. Vi vill verkligen uppmuntra alla att anmäla sig till Jerry the Rigger. Vi hade gjort en rigginspektion i Sverige innan vi avseglade men detta var något helt annat. 2016-11-05-13-58-03Jerry var enormt noggrann och det kändes tryggt när vi passerade hans kontroll, med berömt godkänt. Det var många båtar som fick  nedslag trots att dem var i mycket gott skick, små saker som man inte i vanliga fall tänker på men som ute på Atlanten, under stor påfrestning, kan göra skillnad mellan ett rigghaveri eller en fortsatt bra seglats mot Karibien. Vi han också skaffa oss det vi behövde i lugn och ro, t ex en Jon Buoy, en räddningsmodul vid man över bord, och vi investerade slutligen också i en släpgenerator från Watt & Sea. Till er som ska segla ARC 2017 så vill vi säga att känn ingen stress att skaffa utrustning ni saknar på vägen, för i hamnen i Las Palmas finns den proffsigaste nautiska shop vi sett –Rolnautic.

På lördagen den 13 november kom Micke och Tina ner till Las Palmas för att hjälpa till att bunkra och vara med om ARCs alla festligheter.

Hela upplägget som ARC har och deras personal på plats ska verkligen ha  en eloge!

Mycket proffsigt genomförande av tiden i Las Palmas. Under ett par dagar hölls det seminarier om allt från bunkring till  väder och katastrofnavigering (med hjälp av en stekpanna!).Vi gick på alla seminarierna. På kvällarna bjöd ARC, genom olika leverantörer, på sundowners (en drink) och diverse middagar. Den” roligaste var nog temafesten Eternal spring. img_3472Vi hade hittat en partyshop några gator från marinan där vi inhandlade diverse kul hippieprylar och när vi bytt om gick vi ut och åt middag, tala om succé. Folk skrattade så tårarna rann när dem såg framförallt Conny och Micke som hade två fantastisk peruker och helt galna kläder.

Mycket tid la vi också på att bunkra goda råvaror, som kött och frukt/grönt. På Ultimo hade vi bestämt att vi skulle ha en säker, bekväm och god överfart. Il cortez Ingles har en fantastisk supermarket med jättebra service till alla båtar.

Mums massor av god mat

Mums massor av god mat

Dem fryser, vacumpackar och levererar direkt vid båten. Det gjorde shoppingen till ett rent nöje.

Specialavdelning för skinka -om vi köpte? Så klart!!

Specialavdelning för skinka -om vi köpte? Så klart!!

Vi hade 4 fulla kundvagnar innan vi var klara, som personalen snabbt och effektivt packade åt oss och sedan levererade till Ultimo två dagar senare.

Handla var ett nöje på Cortez Ingle

Handla var ett nöje på Cortez Ingle

Torsdag den 17 november fick vi äntligen återse familjen! Först kom pappa och Birgitta och dagen därpå efter diverse flygstrul så kom äntligen Angelica och Robin. Vad underbart  att få krama om dem efter 7 månader. Vi hade ett par gemensamma middagar hela gänget men också en egen kväll med bara Angelica och Robin på Hotel St Catalina. Det betydde jättemycket för oss att dem kom och vinkade av oss.2016-11-20-11-16-38

Den 20 november gick så starten i årets ARC rally. På morgonen infann sig lite stress trots att vi haft stenkoll på läget ganska länge. Att släppa taget om familjen var det svårast. Men vid 11.30 styrde vi ut ur Las Palmas marina tillsammans med 230 andra båtar för att börja den långa seglingen över Atlanten. Vilken folkfest det var! Det står massor av människor längs pirerna som ropar och vinkar medan musik dånar ut från marinkontorets tak.

Det fanns egentligen två vägval. Den första rutten gick norrut. Här skulle det blåsa kraftigt vilket är bra men det skulle också innebära grov sjö från sidan. Vi hade ju tidigt bestämt att vi skulle ha en bekväm segling, äta gott och mysa av överfarten. Alltså blev det den andra, klassiska rutten som vi valde. Den gick söderut mot Cap Verde och sedan västerut mot St Lucia.

Ganska snart, efter ett par dagar kom vi in i ett stort område med mycket svaga vindar.2016-11-20-07-59-55Ultimo är en relativt tung havskryssare byggd för mycket vind, så i de här svaga vindarna rörde hon sig knappt framåt. Otroligt frustrerande att dag ut och dag in rulla runt i vågor utan något driv i seglen.

Lugn natt på Atlanten

Lugn natt på Atlanten

Slutligen bestämde vi oss för att försöka motorera ur stiltjen. I cruisingklassen är det tillåtet att motorera men man får straffpoäng. Det bestämde vi snabbt att vi inte bryr oss om, utan behöver vi motorera så gör vi det. Vi hade lite kontakt med andra båtar ungefär varannan dag, antingen på vhf eller via mail och alla vi pratade med motorerade till och från. Efter fem dagar i stiltje kom äntligen den första rapporten om att vind var att vänta under de närmsta dagarna. Vilken lättnad.

Även om vi hade lugnt seglingsmässigt så var det livligare på fiskefronten. Micke har levt upp till sina stora ord och levererar fisk varje dag. De första fiskarna ansåg vi vara för små, så dem släppte vi tillbaka i havet. Men så fick han stornapp. Fisken, en Maimai på över 20 kilo, drog ut hela linan och det blev en kamp på ca 1 timme innan Conny kunde hjälpa till och lyfta ombord jättefisken. Det var 1,25 lång.2016-11-30-16-36-17 Vi beslöt att även låta den här fisken få sin frihet tillbaka, eftersom den var alldeles för stor för att vi skulle kunna äta upp den och frysarna dessutom var fulla med mat. Det var en otrolig upplevelse att se den stora fisken slutligen ge upp. Den sprattlade inte en enda gång när vi tog ombord den för att ta ut kroken ur munnen. Den låg precis still och konstigt nog behöll den sin färg. Maimai brukar tappa sin vackra färg så fort man tar upp dem. När vi mätt den hjälptes vi åt att släppa den fri igen. Så fort den kom i vattnet vände den sig mot båten och tittade i flera sekunder på oss, simmade en liten bit och vände tillbaka och tittade igen innan den simmade bort. Jag tror faktiskt att den var häpen över att slippa loss.

Vi köpte ett Parasail i La Rochelle i somras och vi har seglat det vid ett par tillfällen men det blåste fortfarande för lite för att Ultimo skulle komma till sin rätt.

Med rätt förhållande, är Parasail bästa seglet

Med rätt förhållande, är Parasail bästa seglet

Vi fick rådet att segla det i 10-15 knop men Ultimo behöver 15-20 knop för att seglet ska orka kompensera vågorna utan att vinden slås ur seglet. Väderprognosen sa dock att vinden skulle öka på sena eftermiddagen/kvällen. Precis när vi satt Parasailet den här dagen, ven det till i fiskespöt och linan gick ut med en rasande fart. Trots att Micke och Conny hjälptes åt för att försöka bromsa rullen hade dem inte en chans.

Micke kämpar med att hala in stora fiskar

Micke kämpar med att hala in stora fiskar

Slutligen gick linan av och vi var nog så glada för det. Dagens fisk var betydligt större än gårdagens stora Maimai, då gick det att bromsa. Vid dagens fångst hade vi inte en chans mot fisken. Vi tror att det var en svärdfisk eller en riktigt stor tonfisk dessa fiskar kan bli enormt snabba när dem kommer upp i storlek.

En natt när vi motorerade ur stiltjen vaknade jag med ett ryck. Hela båten vibrerade kraftigt och plötsligt la motorn av. Jag flög upp ur kojen och mötte Micke i salongen. Vi kunde höra Conny svära uppe i sittbrunnen och förstod att det inte var bra. Vi stirrade ut i beckmörkret och ner i Atlantens svarta vatten medan Conny pendlade mellan fram och back. Vi kunde inte se något, men så plötsligt upphörde vibrationen och motorn tuggade på framåt i sin lugna takt igen. Bakom Ultimo flöt något stort vitt iväg in i det omslutande mörkret och försvann. Troligen en bit av en pressening eller ett segel. Kändes otroligt bra att vi lyckades få det att släppa.

Vi fick lite problem med vår watermaker på överfarten. Den var lite tjurig att starta och när den gick igång upplevde vi ett litet litet saltgenomslag. Jag sände en tacksamhetens tanke till att vi bunkrat så mycket vatten på flaska trots att många frågade oss om varför, när vi har en så stor watermaker. Nu gjorde jag en snabb uträkning för att se om vi måste ransonera. Jag kom fram till att vi hade 2 liter vatten per person i 10 dagar. Vi hade dessutom läsk och öl. Det kändes ändå tryggt att flera båtar ropade upp oss, när det blev känt att vi hade problem, och var villiga att donera vatten om det skulle behövas. Speciellt tack till Sandvita som snabbt erbjöd sin hjälp.

Vi samlade ändå regnvatten från squalls som jag kokade de första dygnen och som vi sen tappade upp och drack men efter ett par dagar när vi fått ordentligt med vind igen så slutade vi med det. När vi slutligen kom i mål hade vi drygt 25 liter vatten på flaska kvar.

Här försöker Conny undvika en massa squalls under sitt nattpass

Här försöker Conny undvika en massa squalls under sitt nattpass

Squalls hade vi mycket av under en tid. Inte så mycket vind men massor av vatten. I början undvek vi dem men på slutet tog vi tacksamt emot vattnet men också vinden då vi kom upp i bra fart.

Nattgäster - fem tacksamma fåglar på väg västerut...

Nattgäster – fem tacksamma fåglar på väg västerut…

Sista dygnen in mot St Lucia blev de bästa. Vi fick äntligen frisk vind runt 25 – 30 knop och Ultimo satte av i god fart mot Karibien. Vi fick vår absolut bästa upplevelse en av dessa nätter. Månen lös upp hela havet som såg ut som av silver. Det kändes som Ultimo jagade fram över havsytan, där hon lyftes som av en osynlig hand och slungades fram av varje våg. Vi surfade/seglade i 10-13 knop. Jag hakade fast min säkerhetssele och satt som i en sadel över sittbrunnssargen och bara njöt av Ultimos samspel med havet – den häftigaste upplevelsen i mitt liv och som jag alltid kommer att bära med mig i hjärtat.

20 dagar, 9 timmar, 50 min och 2 sekunder efter att vi lämnat Las Palmas seglade vi över mållinjen i Rodney Bay, St Lucia. Att höra målbåtens välkomnande över VHFn var underbart. ”Gratulerar, välkomna till Karibien, bra seglat. Nu väntar rompunch, massor av partaj men ni får också sova ut i en stilla koj. Återigen välkomna till Rodney Bay Ultimo – well done”

Vi gled i kolmörker in i marinan och där på kajen stod Tina! Vilken otroligt härlig känsla det var att återse henne. Jag hoppade av och kramade henne hårt ” varsågod nu får du Micke tillbaka som jag lovat” – vi skrattade båda. Så gott som vi sov denna första natt i hamn har jag inte sovit sedan jag var barn.

Vackra nätter till havs

Vackra nätter till havs

Summering av överfarten är att vi hade för lite vind under 5-6 dagar. Vi hade en mycket orolig sjö som oftast kom från tre olika riktningar samtidigt, vilket är lika obekvämt som ovanligt. Vi har pratat med många av besättningarna och ingen har upplevt Atlanten så rörig som denna överfart. Ombord på Ultimo har vi ätit gott och allt har fungerat över förväntan bra. Inga stora skador eller problem så summa sumarum har vi haft en fantastiskt bra överfart.

Väl i Rodney Bay så bara njöt vi av att äta ute och sova till vi vaknade. Conny hade sett att man kunde åka på en äventyrsdag till regnskogen och göra en zip wire tur. Så jättekul!

Snygga är vi inte - men Jisses vad kul vi hade!

Snygga är vi inte – men Jisses vad kul vi hade!

Man får på sig en rejäl sele, hjälm och skyddshandskar och får sen gå/klättra upp till en plattform uppe i trädkronorna. Där kopplar säkerhetspersonal på dig på wiren och sen får en i taget slunga sig iväg. Du åker obromsat ca 25-30 mph mellan olika plattformar högt upp över marken. Jag som är höjdrädd var jättespänd men efter första och andra wiren så var det bara sann glädje att sväva fram bland trädtopparna. Stor eloge till Tina som också är höjdrädd men som klarade alla 12 banorna!

Yabadabadoo - det här var inte sista gången!

Yabadabadoo – det här var inte sista gången!

I lördags 17 december var det sista ARC dagen, vilken avslutades med en stor fest och prisutdelning för över 200 båtar och deras besättningar. För att vi alla skulle få rum, hölls festen på en stor idrottsanläggning en bit från marinan.

Jag hade fått ett mail på dagen från Andrew Bishop, om att Ultimo skulle få pris. Jag trodde först att det var på skoj. Vad i all sin dar skulle vi få pris för? Vår placering var inte bland de tre första i vår klass. Plötsligt dök det upp en bild på mig, Conny och Micke på storbildsskärmen och jag  ropades fram för att ta emot priset för snabbaste kvinnliga skeppare i ARC 2016. Wow vilken känsla, så jätteroligt! Dessutom var själva priset superfint.

Stolt och lycklig att vi tillsammans fick en jättebra överfart!

Stolt och lycklig att vi tillsammans fick en jättebra överfart!

Det som gladde mig speciellt var reaktionen från vår kompisbåtar från Sverige, England, USA, Frankrike och Norge. Efteråt kom de fram gav en kram och gratulerade, uppriktigt. Speciellt kommentaren från engelska båten White Satins kvinnliga besättning –”Jag är stolt över dig” värmde otroligt.

Det är väl ganska typiskt och tråkigt att den enda som inte gratulerade var en svensk båt med en kvinnlig skeppare som utbildar kvinnor. Hon stegade rakt fram nästa dag när vi åt frukost, utan att gratulera eller säga god morgon och ville veta hur vi har arbetsfördelningen ombord! Lågvattenmärke….

Nu är vi i Marigot Bay, i morgon tisdag lämnar Micke och Tina oss – det blir tomt. Det tänker vi inte på i dag utan håller fanan högt in i det sista…2016-12-20-21-52-54Micke har seglat och varit med totalt nästan sex veckor. Det är otroligt hur bra det fungerat. Vi kommer att sakna honom och hoppas att han och Tina kommer till Panama eller Galapagos om 1,5 år för att segla med till Franska Polynesien.

På torsdag morgon lättar vi och kompisarna på Bushpoint från Marigot Bay och sätter kurs på Admiral Bay, Bequia för att fira jul med ett 20 tal skandinaviska båtar och förhoppningsvis se svenska Per gifta sig med sin norska Mona på stranden…

Äventyret fortsätter….

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Vulkaner, konserver & middag hos Omar Sharif

Nu har vi snart varit 10 dagar på Lanzarote och tiden bara flyger iväg. Vi har blivit en liten svensk koloni på 6-8 båtar som träffas av och till, diskuterar bunkring, tekniska förberedelser och äter en bit mat tillsammans då och då. Riktigt mysigt.

Conny och Fredrik

Conny och Fredrik

Vi hyrde bil några dagar och passade på att göra lite utflykter med Yasmines besättning, Mats och Lena. Första dagen besökte vi grottorna Cueva de los verdes och gick ungefär 1 km i grottsystemets gångar.

Cueva de los verdes

Cueva de los verdes

2016-10-12-10-34-21
Fascinerande plats där befolkningen på Lanzarote gömde sig för pirater förr i tiden. Borde varit ganska säkert med tanke på att grottorna sträcker sig totalt ca 7 km under jord.  Därefter körde vi till den fantastiska utsiktsplatsen Mirador del Rio med en vidunderlig utsikt mot Islas Graciosa.

Hänförande utsikt på Graciosa

Hänförande utsikt på Graciosa

Vi hade tur med vädret eftersom det var molningt hela vägen fram men när vi steg ut på utsiktsplatsen skingrades molnen och vi kunde njuta av utsikten.2016-10-12-11-58-04

Vägen vinglar sig igenom några vingårdar och man förundras över att dem lyckas hålla liv i vinplantorna i det karga landskapet. Det lokala vinet är dyrt och nu förstår vi varför. Det krävs enorm möda för att framställa det.

På kvällen gick vi 5 båtar på middag på i vårt tycke stans bästa restaurang ”Divino”. Vi hade jättetrevligt, här vilar inga ledsamheter och det diskuterades livligt runt bordet.

Middag seglargänget

Middag seglargänget

Tack hela gänget för en riktigt mysig kväll. Många trevliga kvällar har det blivit också i hamnen2016-10-14-23-52-07 Så vad gör vi hela tiden kanske ni undrar, förutom att gå ut och äta…

Ja vi har rätt mycket som ska checkas och gås igenom innan vi kommer till Las Palmas. Har vi tillräckligt många nödraketer, är radarreflektorn tillräckligt stor, sitter det stripes på alla schackel, finns det pluggar fastsatta vid alla skrovgenomföringar mm mm

2016-10-19-14-40-23

Många saker ska fixas innan det är dags att korsa Atlanten

Vi har också lagt ner tid på planering av bunkring dvs beräkning av åtgång av mat, dryck, toapapper, tandkräm mm Sen har allt förts upp i en lista, vi har inventerat vad vi haft ombord och sedan räknat ut vad som skall kompletteras och köpas nytt. Det är jätteskönt att ha gott om tid på sig. Nu kan vi handla i stort sätt alla konserver vi behöver här på Lanzarote och slippa tänka på det när vi kommer till Las Palmas. Då kan vi köpa färskvaror och ägna tiden åt familj som kommer ner för att vinka av oss.

2016-10-17-15-20-05

Lite burkar kvar att tvätta

Alltså satte vi av mot HippoDino och Merkadona och bunkrade två fulla vagnar med konserver, treats och stapelvaror. Allt lastades sedan upp på bryggan och Conny tvättade alla burkar och flaskor samt avlägsnade alla etiketter. Burkar och flaskor numrerades sedan och listan över konserver/nr sitter nu på insidan luckan till konservfacket så man kan hitta det man söker. Själv skurade jag ur hela kölsvinet, plastade torrvaror eller hällde över innehållet i burkar så att vi inte har några kartonger kvar ombord.

Burkar, kartonger överallt

Burkar, kartonger överallt

Det var väl tusan om vi skulle få objudna gäster ”kackerlackor” ombord.

Sen var det dags för en ny utflyktsdag den här gången till Lanzarotes ännu levande vulkan som hade sitt stora utbrott 1730-36 och 1824 då de bördigaste områdena på ön begravdes under lava tillsammans med flertalet byar.
2016-10-14-11-07-24Än i dag är temperaturen ca 100 grader bara någon decimeter under jordytan. På toppen av vulkanen finns en restaurang som lagar maten på glödande lava från berget.

Vi stannade inte där eftersom det var för tidigt för lunch, men konstaterar tacksamt att vi åkt tidigt på morgonen för nu ca 2 timmar senare ringlade kön lång av bilar och bussar som ville besöka toppen. Mats, Lena och vi for vidare ner till byn El Golfo där vi åt lunch sittande precis i kanten av havet medan vågorna dånade in. Härlig känsla…2016-10-14-12-13-05

Det är så häftigt att göra alla dessa saker tillsammans med vänner som har samma utmaningar/mål som vi själva, det förenar verkligen.

På tal om drömmar…på hemvägen besökte vi Lagomar, en av Lanzarotes mest spektakulära privata fastigheter, majestätiskt bildad runt samma bergarter från vilken den byggdes.

Lagomar, en gång Omar Sharifs hem

Lagomar, en gång Omar Sharifs hem

Ett vulkanisk stenbrott med naturliga labyrinter och grottor. Ett verkligt spektakulära konstverk skapat av naturen från smält lava som en gång rann ner för samma sluttningarna av den gamla vulkanen ovanför Lagomar

Omars Sharif´s grottbar

Omars Sharif´s grottbar

Ursprungligen utformades ”byggnaden” av César Manrique och designades av konstnären Jesús Soto för den brittiska utvecklaren, Sam Benady, med en arkitektonisk vision som kan framkalla mentala bilder från Arabian Nights mytologi.

I början av 1970-talet kom skådespelaren Omar Sharif till Lanzarote för att filma ”The Mysterious Island”, o_the-mysterious-island-of-captain-nemo-omar-sharif-lbx-f216han besökte Lagomar, förälskade sig i den och köpte den. San Benady visste om Sharif rykte som kortspelare och utmanade honom till en omgång Bridge. Sharif accepterade utmaningen, utan att inse att Benady  också var europeisk mästare i Bridge , och Omar förlorade huset.omar-sharif-card-player

Vi tänker att här måste det vara häftigt att äta middag och ett par dagar senare ”lurar” vi med oss kompisarna Fredrik och Jeanette på Bushpoint. Vi kommer till Lagomar när mörkret precis sänkt sig och om det var häftigt här på dagen är det ännu mer spektakulärt i mörkret

Middag på Lagomar

Middag på Lagomar

Ljussättningen lyfter skickligt fram bergets karaktär. Här finns en liten men stilfull restaurang som överraskar med att hålla bra klass på mat och dryck och det här blir en av de godaste middagar vi ätit här på Lanzarote.

Just nu varvar vi alltså dagarna med bunkring (handla), stuva båten, fixa små detaljer som ARC kräver inför överfarten…men vi hinner njuta lite också i skuggan av en palm

Vila i skuggan efter ett svalkande dopp

Vila i skuggan efter ett svalkande dopp

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer